fröken u

Som min morbror har konstaterat så har eller ska de flesta i min närmaste omgivning flytta i år. Samtliga tre kusiner har flyttat, en så långt som från Nya Zeeland och tillbaka till Sverige. En är på väg att flytta för andra gången i år. Min syster och svåger (jajamen, de är ju gifta numer) ska flytta till egen villa om dryga två veckor. Förutom det har ett antal vänner och bekanta eller släktingars släktingar flyttat i år och det är inte många som har kvar sina gamla adresser.

Själv har jag hittills flyttat två gånger, även om två månader i Mölndal kanske kan ses som något slags mellanläge då allt mitt bohag flyttades till föräldrarna och jag själv och mina kläder och viktigaste saker (typ dator) uppehöll oss i Mölndal. För tillfället bor jag hos föräldrarna, tills det klarnar över vart jag ska ta vägen till hösten.

Veckan som kommer ska jag agera flytthjälp åt både elsklingen och fröken s. Bäst att börja värma upp ryggen redan. Lite konstigt är det att vänja om sig vart folk bor, samtidigt som det kan vara bra med förändring och förnyelse. Jag tillbringar ganska mycket tid med att titta på lägenheter och drömma mig bort. Vill också ha mitt eget krypin och ett eget "hemma" igen. Jag hoppas att det kommer snart.

Att ha en osynlig sjukdom eller åkomma kan ha både för- och nackdelar (och då menar jag med avseende på att den är osynlig - ingen vill vara sjuk). Med en synlig sjukdom är risken stor att man blir identifierad med sin åkomma och det har jag svårt att tänka mig att någon längtar efter. Man kan inte välja vilka man berättar för och inte, vilket är "fördelen" med att ha en dold sjukdom. Samtidigt är ett dolt handikapp jobbigt just för att det inte syns. Det är lättare att ta hänsyn till någon som hoppar på kryckor än någon med allergi. Jag menar inte att klaga på alla andra för vi gör alla samma misstag, bara att belysa frågan eftersom jag själv just nu är drabbad.

Att inse att man inte bör arbeta när man snörvlar konstant och håller på att hosta upp lungorna var femte minut på grund av förkylning utan ligga till sängs är inte så svårt. När man däremot som jag dras med långvarig svag yrsel och stundtals illamående eller huvudvärk är det svårare att veta när man ska säga stopp och framför allt svårare att få andra att förstå hur dåligt man faktiskt mår. Det syns ju inte utanpå.

Det faktum att det varierar från dag till dag och ibland från timme till timme samt aktivitet gör det inte lättare. Vem vill höra någon som konstant talar om hur de mår och vem orkar uppdatera sin omgivning hela tiden på hur det känns? "Nej, oj, nu när jag försöker läsa den här texten snurrar det alldeles förskräckligt i mitt huvud och jag kan inte tänka, men en promenad ner till stan går fint för då behöver jag inte koncentrera mig lika intensivt."

Det är begränsande att inte orka med lika mycket som man normalt gör. Att inte kunna göra enkla saker som att läsa en sida text eller titta på något som rör sig för snabbt för att det omedelbart börjar gå runt i huvudet. Inte orka sitta på en stol för länge utan huvudstöd eller våga gå en längre promenad för du är rädd att eventuellt kollapsa någonstans på vägen.

Om en vecka har jag fått tid hos en specialist. Jag hoppas att han hittar vad som är fel på mig, för ovissheten är ytterligare en faktor. När man inte vet vad symptomen beror på, vet man inte vad man kan göra för att må bättre.

Vet att jag skrivit om det tidigare, men det finns låtar som bara går direkt in i hjärtat. Låtar som man gillar första gången man hör dem och som kan ge gåshud över hela armarna och rysningar längs med ryggen. Idag har jag haft det angenäma nöjet att råka på inte bara en utan två sådana låtar. Den första har jag visserligen hört melodin på innan, men inte med originaltexten.

Den första är Send in the Clowns, i mitt fall en version med Frank Sinatra. Vad man än tycker om Sinatra så går det inte att förneka att han hade en fantastisk röst. Det tillsammans med texten och melodin som passar så bra ihop ger mig rysningar över hela kroppen. Melodin var avslutningsnummer på musikalen om Zarah Leander - En stjärna, en saga, en sång - som gick på mitt kära Arbis fram till maj. Redan då träffade den mig i bröstet och jag har sedan dess undrat vad det var för melodi. En kik i programbladet var allt som behövdes och jag blev faktiskt förvånad att jag inte hört eller visste vad det var för melodi innan, för jag känner ju till namnet.

Låt nummer två är Curly Sue med Takida. Låttexten talar för sig själv (bara ett utdrag här nedan), men med melodi och en underbart hes mansröst som sjunger adderat är den bara fantastisk. Kanske gör det mig till en sucker för sappy lovesongs men det bryr jag mig inte om. Båda står på min lista över låtar att lyssna sönder den närmsta tiden.

Från förvirring till klarhet. Ett litet ögonblick då allting klickade, föll på plats och kändes så självklart. En melodi många timmar senare som ytterligare förstärkte känslan. Mitt huvud är dumt och försöker undermetvetet förstöra för mig. Tillsammans med vanan av att vara ensam och oberoende är det en farlig kombination, men nu är det 1-0 (eller mer) till känslorna. Go känslorna!

Ovanstående är en låttitel av Bad Religion, men jag ansåg det passande som rubrik till det jag tänkt ägna dagens inlägg åt.

Det är egentligen otroligt hur stor skillnad något väldigt litet kan göra. Det kan vara några ord, en gest, en hand på en axel, ett leende i rätt ögonblick, en trevlig lapp eller en oväntad gåva. Det kan vara i stort sett vad som helst och störst betydelse kanske ändå det har som är minst, men som finns där och kommer naturligt. Den lilla uppskattningen som vi tyvärr ofta missar men som kan förhöja en hel dag. Angela säger det bättre än någon annan, i My So-Called Life såklart:

Sometimes someone says something really small, and it just fits into this empty place in your heart.

Det är de små grejerna som visar oss att vi inte är ensamma i världen, att vi är omtyckta och uppskattade och att någon bryr sig om. Min mormor kunde konsten att sprida glädje och kärlek runt omkring sig, ofta med små medel. Det är väl därför hon lämnar ett sådant tomrum efter sig när hon inte längre finns. Hon hade kommit på hur man älskade och blev älskad tillbaka. Hon var glad för det lilla i världen, det hon fortfarande kunde göra och klarade av. Det är en avundsvärd gåva, som jag önskar att jag också får när jag blir gammal.

Som när det snöar, snöar, snöar ute utan att vilja sluta och det för en vecka sen var vår i luften. Som när du just fått ett tack-men-nej-tack-vi-vill-inte-ha-dig-som-sommarjobbare-mejl och stressen och magontet växer och du vet instinktivt att du inte kommer få något jobb alls och hur ska du då klara sommarmånaderna när du inte vill bo hemma hos föräldrarna och leva på dem igen utan vill klara dig själv. Som när det snöar lite till ute och du blir alltmer tveksam till att fara och träna ikväll, trots att du har dygnskort så du kan åka spårvagn och inte behöver gå men får vänta minst en halvtimme på Friskis istället eftersom spårvagnen går så sällan. Som när du vet att du har massor att ta tag i, sådant som du litegrann försummat över helgen och om en vecka kommer att önska att du börjat med tidigare eftersom du kommer få sitta uppe sent alla kvällar för att hinna till deadline. Som när du inser att din lägenhet borde ha städats för en vecka sedan, men du bara inte orkar ta tag i det för det tynger ner dig och mer nertyngd behöver du inte bli, även om det kommer kännas bra efteråt. Som när du sett ett gulligt par på tåget hem och blivit glad för att de verkar vara så uppenbart kära i varandra och önskar att du också ska hitta någon som du kan känna så för, men sen blivit bitter och börjat tänka att det aldrig kommer att hända för vissa människor hittar helt enkelt aldrig någon. Som när det snöar ännu mer och det fortfarande är plusgrader så det bara blir en geggig sörja på marken, vilket i och för sig stämmer ganska bra med din ledsna insida men som inte får dig på bättre humör precis. Som när du bara vill gömma dig under täcket, gå i ide och inte komma fram förrän allt känns bättre och det har slutat snöa och det faktiskt är vår. På riktigt.

Varför vill man helst ha sådant som man inte kan få? Varför kan det bli så att när man väl fått det man ville ha, så vill man inte ha det längre? Var det så att man egentligen inte ville ha det man trodde att man ville ha, eller har det bara förlorat sin dragningskraft när man väl fått det och "behovet" är uppfyllt? Huvudet fylls med rader ur ännu en Winnerbäcklåt. Det finns en Winnerbäcklåt för varje sinnesstämning och Lovesång är den som passar på min just ikväll.

Jag stängde aldrig nånsin några dörrar
jag bara gick ut
Du frågade och jag svarade: det är klart att jag saknar
en dag som förut

För det kanske känns svårt när ljusen har släckts
och vi är mitt i vår mörkaste tid
det kanske känns hårt, men när minnena väcks
kan jag fortfarande höra ditt liv

Man saknar sånt som man inte har
och man saknar allt som man inte kvar
vi har fortfarande långa vägar kvar
man saknar inte sånt som man har

Vi märkte nog aldrig riktigt vad som hände
förrän allt var slut
igår kom vintertid och jag tror att jag kände
en dag som förut

För när snön hade kommit och marken hade täckts
var vi mitt i vår ljusaste tid
nu har löven fallit och minnena väcks
jag kan fortfarande höra ditt liv

Man saknar sånt som man inte har
men vi har fortfarande långa vägar kvar
jag har lärt mig att längta är bättre än att ha
för man saknar inte sånt som man har

Råkade trilla in på birthday.se. Trillade sedan vidare till deras horoskopavdelning. Jag är inte den som lever mitt liv efter stjärnorna eller tror på horoskopen som står i tidningarna, men ser det mest som en kul grej. Blev nästan lite mörkrädd dock när jag läste på oxen och nästan allting stämde (förutom färg). Så sån här är jag:

Jordens natur är att vara praktisk, stabil och negativ

Nyckelord: Konst, ägodelar, pengar, egendom, mark, skönhet, musik, sång, tillgivenhet, sinnlighet
Färg: Blå eller rosa
Metall: Koppar
Stenar: Mossagat och smaragd

Den verkliga oxen har ett djupt intresse för åtminsone någon konstform där sinnligheten kan komma fram. Praktisk, tålmodig och beslutsam, vilket ibland kan övergå till envishet och motvilja till förändringar. Stort trygghetsbehov. Dominant och ärelysten. Inte rädd för att ta på sig stort ansvar. Blir sällan arg, men blir han retad kan han vara farlig. Inte så lättlärd, men lär sig i gengäld saker och ting grundligt. Älskar lyx och egendomar. Till sinnet godhjärtad, tillgiven och sensuell. Stort ägandebehov, vilket ofta tar sig uttryck i svartsjuka.

Lämpliga yrkesval: Allt som har med naturen eller konstnärlighet att göra, ex musiker, arkitekt, blomsterhandlare, eller något ansvarsfullt som börsmäklare eller ekonom.
Fysiska kännetecken: Kraftig, sensuell mun och melodisk röst.
Känsligaste kroppsdel: Halsen

Tredje natten i rad med bra sömn. Med tanke på senaste veckans halvtaskiga 6-7 timmar per natt är det välbehövligt. Vad är det som gör kudde och täcke så mysiga?
Promenad runt Strömmen igår. Ett tag sen nu och mer löv har fallit sen sist. Vackra färger på de som är kvar. Som ett sista flåsande andetag innan vintern kommer och alla grenar är kala. Hann fundera en hel del. Fick några strofer i skallen men hann glömma bort dem innan jag kom hem och kunde skriva ner dem. Många tankar som sagt, men de är porslin och tål inte offentlighetens ljus ännu.

baby since that very day
you haven't crossed my mind
like a thousand times per day
only lika a ninehundred and ninetynine

Det är svårt att glömma och strunta i, men jag gör mitt bästa. För det leder ingen vart och jag behöver gå vidare för att inte bli knäpp.

Finns det förresten något vackrare än en klar stjärnhimmel över en mörk omgivning? Jag tvivlar.