fröken u

Imorgon är första gången på knappt tre månader som jag har en tid att passa. En tid som har med skolan att göra. En tid att gå upp till och infinna mig på ett visst ställe vid. Det känns konstigt och ovant. Samtidigt märks det att tiden går. Klockan är inte ens tio och redan är det mörkt ute. Så var det inte för bara några veckor sedan. Det blir mörkare snabbare och hösten rör sig allt närmare. Jag har ingenting emot den egentligen. Jag tycker om stickade tröjor, vantar, halsdukar, varma tekoppar, färgglada löv, frost och krispig luft. Det är bara all död som slutligen tar över som jag inte gillar. När löven tappat sina färger och det blir novembergrått och blött och lerigt. Då vill jag snabbspola till snötäcke och sedan raskt över till smältande sådant och de första vårblommorna. Hösten är också den tid då man under hela sin uppväxt börjat på någonting. Man har börjat skolan, börjat en ny årskurs, börjat med någon ny fritidssysselsättning, börjat träna och så vidare. Varje början blir som en bekräftelse på att ännu ett år har gått, för nu är det ju dags att börja på nytt igen, vilket också är motsägelsefullt eftersom naturen runt om en inte alls börjar på nytt utan istället dör och går i ide. Människan ligger ett halvår efter i sitt börjande. Att åren gick var någonting bra när man var mindre, då blev man ju lite större. För flera år sedan kom jag till en punkt då jag inte längre ser fram emot att bli större, jag trivs bra i den åldern jag är. Jag har ännu inte nått punkten då jag önskar att jag var yngre igen, men jag vet ju att den kommer förr eller senare, om kanske fem eller tio år. Åldrande är läskigt, liksom framtiden, för man vet ju inte vad som väntar. Hur kommer det kommande året att bli? Hur blir det när jag är klar med min utbildning? Kommer jag kunna få något jobb? Hur kommer mitt privatliv att gestalta sig under året som kommer? Året som gått har varit minst sagt turbulent när man tittar i backspegeln, även om jag kanske inte upplevde det så under tiden, men jag hade aldrig kunnat tro för ett år sedan att det skulle bli som det blev. Hade jag vetat på förhand hade jag ju heller inte kunnat bli positivt överraskad utan bara ointresserat fått mina förväntningar bekräftade och det är inte särskilt kul. Man behöver överraskningar i sitt liv, helst av den trevligare sorten då. Dåliga överraskningar är man helst utan, vilket säger sig självt. Får jag önska något för egen del skulle det vara Mannen. Jag vet att han finns där någonstans, jag har bara inte träffat honom än. Jag tycker det vore på tiden att han dök upp. Slutade uggla i vad det nu än är för vrå han gömmer sig i och tittade fram för att säga hej. Det vore trevligt. Om han fick tummen ur. Men för att önskningar ska slå in, ska man väl inte berätta dem för andra har jag hört. Så han lär inte dyka upp under det närmaste året. Bara att vänta. Och försöka ha så roligt under tiden som möjligt. Det börjar imorgon med första steget in i nolle-p.