fröken u

Ute på promenad en sväng längs Strömmen. Ett fint och populärt promenadstråk, särskilt i vackert väder som idag men trots det mötte jag inte så värst många andra. Hur som helst, i slutet av rundan passerade jag en mamma med sina två barn. Den ena satt i sulky och den andra var så pass stor att hon lärt sig cykla, men mamman drog cykeln och det äldsta barnet puttade sulkyn. Det som förvånade mig var att mamman inte tycktes ägna särskilt mycket uppmärksamhet år sina båda barn utan istället gick och pratade i mobiltelefon med, som det verkade, en kompis. Jag hann höra lite grann när jag passerade och för mina öron lät det som vanligt tjejsnack, exempelvis en diskussion om vad som hände på jobbet eller liknande.

Medveten om att detta är min egen högst subjektiva uppfattning men... ska man inte prata med och ägna uppmärksamhet åt sina barn när man har tagit ut dem på promenad? Kan inte ett telefonsamtal till en vän vänta tills man är hemma och barnen leker eller gör något annat och man kanske har en stund över? Det lät ju knappast som något livsavgörande som avhandlades där i lurarna.

Dagens föräldrar är ofta stressade och klagar över för lite tid till sina barn, men de får ju faktiskt anstränga sig lite och ta sig tid. Min tillfälliga upprördhet grundar sig på en enda incident. Lite lite för att dra några slutsatser, men det skulle förvåna mig om den här mamman är ensam i sitt beteende och det inte finns fler som gör likadant. Jag skulle vilja säga att det är oförskämt mot barnen. Är man ute och går med sin mamma ska man väl också ha rätt att få hennes sällskap, inte tvingas lyssna på hur hon pratar med någon som inte är där. Inte anses som så obetydlig att man inte är värd att ägnas uppmärksamhet utan att mamma hellre ringer en vän.