fröken u

Ni behöver inte ringa jourhavande psykmottagning. Jag går runt i lägenheten och pratar för mig själv av en anledning. Jag försöker memorera vad jag ska säga i mitt tal imorrn (det är den där retorikkursen som gör sig påmind igen). Jag har märkt att det hjälper att gå omkring och det hjälper att vifta med händerna och det hjälper att upprepa samma stycken flera gånger i rad. Jag övar på att göra mig så fri från stödord som möjligt och då gäller det att jag ungefär vet hela talets upplägg i huvudet. Därav vankandet och handviftandet.

Till mina åhörare: Jag lovar att vara försiktig imorgon när det väl är dags att hålla talet, så jag inte bitchslapar eller petar ut någons öga av misstag. Viftandet är bara ett sätt att komma fram till vad det är jag vill säga. Plötsligt förstår jag varför fransmännen är så kända för att tala med händerna. Vem skulle inte behöva vifta frekvent och frenetiskt för att lura ut vad det är man egentligen försöker säga, när man talar ett så krångligt språk som franska?