fröken u

För ungefär en vecka sen läste jag en intressant artikel i Corren. Den handlade om kärleksliv och hur man på kemisk väg kan korrigera känslor. Tydligen är det så att alla känslor man känner när man är kär; upprymdhet, lycka och att sväva på små rosa moln och så vidare, beror på neurokemi, det vill säga hormoner.

Kärlek frisätter samma hormoner som droger som kokain och amfetamin, nämligen dopamin som förknippas med intensiv koncentration och en förväntad belöning. Det är dopaminet som framkallar de små molnen. Intressant var också att kärlek har visat sig ha stora likheter med symptomen för tvångssyndrom :P (...Så att känna sig smått besatt av föremålet för sin kärlek är alltså inget konstigt.)

Efter en tid brukar förälskelsen trappas ner. Det är när dopaminet börjar avta och om system som är kopplade till känslor av samhörighet, lugn och trygghet tar över (bland annat hormonet oxytocin), har man antagligen en bra grund att stå på. Det är när de där känslorna avtar alltför mycket, kanske efter lång tid tillsammans som man kan få problem i sin relation och också där som korrigeringen av känslorna kommer in.

Det forskas just nu på hormonsprayer med oxytocin, som skulle kunna förbättra resultaten vid exempelvis samtalsterapi. Vill man få sin kärlek att blomma upp igen kan man alltså, kanske inom en inte alltför lång framtid, knapra oxytocin. Är man olyckligt förälskad kan man istället blockera dopaminsystemet och så är den saken ur världen.

Kanske är det inte riktigt så enkelt och kanske blir det aldrig verklighet. Jag tycker ändå det låter lite skrämmande. Ska man käka piller mot allt och slippa alla problem? Ibland tycker jag att människan gör det lite väl enkelt för sig. Om det inte fanns olycklig kärlek, vad skulle hälften av alla popsånger handla om? Det skulle inte finnas en marknad längre. Ingen skulle kunna relatera till snyftande kärlekshistorier där de två inte får varandra i slutet (typ klassikern Casablanca) för hur kan man relatera om man aldrig upplevt det? Jag är medveten om att jag överdriver något här, men det blir lite som i Eternal Sunshine of the Spotless Mind (en av mina favoritfilmer för övrigt). Man tar den enkla vägen. Not for me, men alla får ju göra som de vill. Känns bara lite trist att de bästa känslorna man kan ha ska manipuleras med lite kemikalier.

Imorgon är första gången på knappt tre månader som jag har en tid att passa. En tid som har med skolan att göra. En tid att gå upp till och infinna mig på ett visst ställe vid. Det känns konstigt och ovant. Samtidigt märks det att tiden går. Klockan är inte ens tio och redan är det mörkt ute. Så var det inte för bara några veckor sedan. Det blir mörkare snabbare och hösten rör sig allt närmare. Jag har ingenting emot den egentligen. Jag tycker om stickade tröjor, vantar, halsdukar, varma tekoppar, färgglada löv, frost och krispig luft. Det är bara all död som slutligen tar över som jag inte gillar. När löven tappat sina färger och det blir novembergrått och blött och lerigt. Då vill jag snabbspola till snötäcke och sedan raskt över till smältande sådant och de första vårblommorna. Hösten är också den tid då man under hela sin uppväxt börjat på någonting. Man har börjat skolan, börjat en ny årskurs, börjat med någon ny fritidssysselsättning, börjat träna och så vidare. Varje början blir som en bekräftelse på att ännu ett år har gått, för nu är det ju dags att börja på nytt igen, vilket också är motsägelsefullt eftersom naturen runt om en inte alls börjar på nytt utan istället dör och går i ide. Människan ligger ett halvår efter i sitt börjande. Att åren gick var någonting bra när man var mindre, då blev man ju lite större. För flera år sedan kom jag till en punkt då jag inte längre ser fram emot att bli större, jag trivs bra i den åldern jag är. Jag har ännu inte nått punkten då jag önskar att jag var yngre igen, men jag vet ju att den kommer förr eller senare, om kanske fem eller tio år. Åldrande är läskigt, liksom framtiden, för man vet ju inte vad som väntar. Hur kommer det kommande året att bli? Hur blir det när jag är klar med min utbildning? Kommer jag kunna få något jobb? Hur kommer mitt privatliv att gestalta sig under året som kommer? Året som gått har varit minst sagt turbulent när man tittar i backspegeln, även om jag kanske inte upplevde det så under tiden, men jag hade aldrig kunnat tro för ett år sedan att det skulle bli som det blev. Hade jag vetat på förhand hade jag ju heller inte kunnat bli positivt överraskad utan bara ointresserat fått mina förväntningar bekräftade och det är inte särskilt kul. Man behöver överraskningar i sitt liv, helst av den trevligare sorten då. Dåliga överraskningar är man helst utan, vilket säger sig självt. Får jag önska något för egen del skulle det vara Mannen. Jag vet att han finns där någonstans, jag har bara inte träffat honom än. Jag tycker det vore på tiden att han dök upp. Slutade uggla i vad det nu än är för vrå han gömmer sig i och tittade fram för att säga hej. Det vore trevligt. Om han fick tummen ur. Men för att önskningar ska slå in, ska man väl inte berätta dem för andra har jag hört. Så han lär inte dyka upp under det närmaste året. Bara att vänta. Och försöka ha så roligt under tiden som möjligt. Det börjar imorgon med första steget in i nolle-p.

Har länge, länge funderat på att bli rödhårig igen. Var några år sen sist och vore skojigt att ändra lite. Framförallt för att rött hår piggar upp lite mer än mitt vanliga svenska mellanbruna. Jag kan komma på några för och emot, vilket också är varför jag tvekar och inte bara gör det.

Fördelar
+ ser (förhoppningsvis) snyggt ut
+ förändring = kul

Nackdelar
- risk för att det blir misslyckat (har aldrig färgat själv och har inte råd med frisör för tillfället)
- dyrt
- blir utväxt som man antingen får leva med eller färga över igen = jobbigt

Sen är det själva tidpunkten för den eventuella hårfärgningen som klämmer också. Nu på sommaren blir håret lite blekare än annars och känns trist att då färga över det. Samtidigt tycker jag det är jobbigt när man gjort en stor förändring av sitt utseende och alla ser när det hände och antingen måste kommentera eller ignorerar det och man själv går runt och är medveten om det. På så vis vore det bättre att färga innan skolan börjar så folk inte riktigt vet när man gjorde det och det kan gå obemärkt förbi, men å andra sidan försvinner ju det sommarblekta snabbare då. Mycket analyserande för en liten detalj. Välkommen till mitt liv.

Vad är det som gör att folk, när de går på bio, har så bråttom att lämna salongen när filmen är slut? Ibland hinner knappt den första lilla raden eftertext försvinna i överkant av bioduken förrän de första är ute ur salen. Varför så bråttom? Själv behöver jag ofta en stund på mig efter att filmen slutat innan jag är redo för att ta in nya intryck, måste smälta dem som filmen gett. Att då behöva kasta sig upp ur den sköna fåtöljen man tillbringat kanske två timmar i, krafsa ihop alla sina tillhörigheter och störta mot dörren fem sekunder efter slutscenen bara för att de som sitter innanför en på raden vill ut är hemskt. På så vis är det bättre att se film hemma. Då får man den tid man vill och behöver för att ta in filmen och titta på eftertexterna, lyssna på musiken. Dessutom kan man pausa för toapaus. Det är lite svårare på bio...

Undrar varför promenader är som allra skönast på kvällen. Kan vara för att det är väldigt få andra ute och man får ha sin promenadväg för sig själv, njuta av den i sin egen takt och utan att bli störd av någon annan. Kan vara för att det blivit lite svalare och luften känns klarare. Kan vara för att det nu är så nära midsommar och sommarsolståndet att det praktiskt taget är ljust dygnet runt och man vill ta vara på möjligheten att vara ute sent eftersom det knappast är något man känner för på vinterhalvåret. Kan vara för att det är tystare på kvällen och därmed lättare att rensa tankarna, vilket lite hör ihop med att man får vara ostörd. Antagligen är det en kombination av alla fyra.

Idag är det ett år sen jag blev med blogg och skrev mitt första inlägg. Då trodde jag att jag kanske inte skulle orka hålla motivationen uppe så länge, men den finns trots allt där fortfarande. Antalet dagliga läsare har stigit något sedan början, men jag misstänker starkt att det mest är min närmaste vänkrets som kontinuerligt läser mina tankar. Ambitionen har aldrig varit att hamna på några lästopplistor. Bloggen är ett sätt att skriva om sådant som händer i vardagen och sådant som för tillfället upptar mina tankar. Vissa ämnen är svåra har jag märkt. Visst känns för tungt för att göra offentligt medan annat helt enkelt är för privat eller intimt. En hel del nonsens knackas också ner men det är fördelen med en personlig blogg, jag kan skriva precis vad jag vill (så länge det inte bryter mot några lagar) utan att behöva bry mig om vad någon annan tycker. En frihet och ett ansvar.

Nu i helgen har jag tänkt på det sociala spel som pågår på varje uteställe varje fredag- och lördagkväll. För det mesta blir det Trappan för vår del, men det är ett exempel lika bra som något, även om stämningen skiljer sig från ett "vanligt" uteställe där det förekommer mer knuffande och uppenbar köttmarknad. Det är just det här med raggandet jag tänker på. Vad tror vissa killar egentligen (och tjejer också, men jag ser det ut perspektivet jag har erfarenhet av)??!

Fulla och dräggiga kommer de fram när man står på dansgolvet med sina kompisar i en lite grupp. Börjar dansa bredvid, strax bakom eller tränger sig helt fräckt in i vår lilla grupp och dansar så nära att man inte kan undvika att stöta in i dem titt som tätt. Ignorerar bäst man kan, vänder sig bort, försöker förflytta sig men de hänger efter, dansar oberört vidare okänsliga för subtila vinkar. Lutar sig äckligt nära med stinkande andedräkt och försöker säga något som man inte hör på grund av hög musik och ointresse. Försöker på nytt få kontakt. Helgens exempel var high five.

Varför. Skulle. Jag. Vilja. Göra. High. Five. På. Dansgolvet. Med. En. Total. Främling. Som. Stör. Mig. Och. Mina. Vänner? Vad trodde killen i fråga att det skulle leda till?

Något annat man sett alltför många gånger är killar som kommer fram och försöker ragga upp en av oss i gruppen. När responsen uteblir går puckot vidare till någon annan i gruppen och försöker där istället. Ett: Att försöka ragga genom att komma och störa dans funkar inte. Två: Om man ändå skulle vara mottaglig för sådana närmanden, blir man smickrad av att vara nummer två eller ibland tre som killen försöker med?

Varför fortsätter vissa killar på detta sätt? Ger det trots allt utdelning tillräckligt ofta för att anses som bra? Jag är medveten om att en okänd andel varje utekväll mest är ute efter en tillfällig förbindelse, kraven är kanske lägre då, men ändå? De gånger det hänt mig eller mina vänner blir jag bara irriterad. Vad har de för rätt att störa min utekväll när jag inte sökt kontakt och ignorerat deras försök till detsamma? Låt mig vara! Jag är inte ute efter ett slabbigt hångel när jag går ut. Jag är där för att ha kul med mina vänner och titta på folk som gjort sig lite finare än annars. Guldkornen hittas ändå inte på uteställena, dem träffar man nykter i vardagssituationer och lär känna innan man utbyter saliv eller annat. Kanske läge att hänga på sig en skylt med "inte intresserad" nästa gång man går ut?

När det är som varmast på sommaren kallas det för högsommar. Heter det då lågvinter när det är som kallast på vintern? Kom att tänka på detta eftersom den perioden borde vara nu, men termometern visar på fjantiga fyra plus istället för motsvarande minus och ett tunt snötäcke.

Att promenera brukar ofta främja tankarna. Så skedde även idag på väg hem från skolan. (Vem hade förresten kunnat tro att avsaknad av basröst och risgrynsgröt kunde vara så roligt?). Hur som helst, det var på sista biten av hemvägen som jag kom att tänka på relationer och att det ibland kan vara svårt att frigöra sig från personer som man träffat eller haft någon typ av relation med i sitt förflutna. Med förflutet menar jag nu lika gärna flera år som bara några månader tillbaka i tiden.
Varje människa som man haft någon typ av relation till, förhållande med eller som på annat sätt gjort någon typ av avtryck i ens liv blir liksom kvar där. Människan kanske försvinner, men avtrycket blir kvar. Det kan bli suddigt i kanterna med tiden, men någonstans finns det kvar en speciell känsla för den människan. Man kan aldrig vara likgiltig inför en människa som gjort avtryck. Det går aldrig att gå tillbaka till nolläget där man inte vet vem den andre är. Man kan aldrig bli främlingar igen.
Ibland är avtrycket så starkt att det inte räcker med tid för att det ska försvagas. Alla känslor som man kanske kände en gång finns kvar, även om de inte är aktiva. De kanske inte kan väckas igen på samma sätt som den där gången då man var nära varandra, men de finns där och påverkar hur man känner för personen i fråga, även om allt är överspelat och båda har gått vidare.
Alla människor som har berört en får en speciell plats inombords, vare sig man vill ha dem där eller inte. Kanske vill man tvätta bort avtrycket av någon som sårat eller på annat sätt gjort en illa, men det går inte det heller. Så länge det sårande inte blir större än det man tyckte om personen för kan man heller inte glömma varför man tyckte om personen, trots de sårade känslorna. Det är väl därför man kan förlåta.
Avtryck kan förvrida huvudet på en och även när man vänt det rätt igen kan avtrycket vara kvar, men förnuft säger åt en att hålla sig borta.
Människor påverkar varandra, om det inte vore så vore det en ganska trist värld att leva i. Även om det finns avtryck som man i efterhand önskar att man sluppit, så har de givit en erfarenheter som man annars hade varit utan och det är erfarenheterna som gör oss till dem vi är. På gott och ont. Själv skulle jag inte vilja vara utan de erfarenheter jag hittills fått.
Vissa avtryck betyder mer än andra, beroende på hur mycket personen som gjorde dem betydde (eller betyder) för en. De avtrycken vårdar man med ömhet.

Ja, jag tror på jämlikhet mellan könen. Nej, jag vill inte bli behandlad som mindre kompetent eller någon som måste tas hand om "för att jag inte klarar av" eller bli klappad på huvudet. Däremot är det trevligt att då och då mötas av gentlemannamässigt beteende, som att få gå på före på bussen eller en upphållen dörr. Det sistnämnda hände mig idag och visst brukar jag inte få dörrar smällda i ansiktet, men den här gången var det så uppenbart att herren i fråga höll upp den, för mig. Det var inte ens någon jag känner, bara en granne som var på väg ut när jag var på väg in och jag var så pass många steg från dörren att han fick stå där en kort stund. Han hade lika gärna kunnat släppa dörren, den hade hunnit slå igen och jag hade inte blivit sur för det. Men den oväntade, artiga gesten gjorde mig glad.
Sådant beteende blir alltmer sällsynt, vilket kanske delvis hänger samman med kvinnans frigörelse och sådant. Vi är inga sköra prydnader som inte kan eller klarar av längre, men jag tycker allt att det är lite synd. Uppskattning och omtanke kan väl aldrig vara fel? Det är snarare så att vi kvinnor borde visa samma uppskattning och hänsyn mot männen. För visst tycker väl alla om att känna att någon bryr sig? Artighet har väl aldrig varit fel?

Raskt lappkast till nästa ämne. Blåsten från igår hade avtagit något så på dagsordningen stod en promenad. Tyvärr hann solen gå i moln lagom till jag var redo att möta världen (läs duschat och klätt på mig). Ändå ganska skönt ute och det blev en tur till delar av Norpan som jag inte varit i förut. Från ett litet berg i en park hade man fin utsikt över staden från ett håll som jag inte sett innan. Gillar utsikter.

Har jag något att berätta idag? Nej, egentligen inte. Bara det jag kom att tänka på medan jag städade och skulle dammsuga i hallen. Det jag tänkte på visar antagligen att jag tänker för mycket, men hur som helst. Nu har jag i alla fall varnat.
Som jag har förstått det så är damm egentligen döda hudceller och sådant. Alltså delar eller avfall eller vad man vill kalla det från en själv. Man kan vara dammallergiker. Betyder det att man är allergisk mot sig själv?
Hm... ja. Jag varnade....

Precis som kroppsliga sår tror jag att man kan få själsliga sår. Rättare sagt är övertygad om. Precis som kroppsliga sår kan de vara av olika grad. Blåmärken, skärsår, benbrott eller brännskador. De är av olika djup och tar olika lång tid att läka. Vissa läker aldrig. Botemedlet heter tid. Ibland kärlek. När någon dör lämnar de ärr som aldrig går bort. Likaså när man får sitt hjärta krossat. Fast ibland har man tur och träffar någon som fungerar som plastikkirurgi på det krossade-hjärta-ärret.

Om det finns prinsessor, så måste jag bli en prins.
Fast tvärtom.

Ibland när man kommer hem till nytt folk känner man hur det luktar annorlunda hos dem. Att de har en egen doft som sätter prägel på hemmet (på gott och ont). När jag kom hem idag kände jag själv att det var en doft i lägenheten som jag inte brukar känna medan jag vistas här. Är det den doften som andra känner när de kommer hit? Är det så jag luktar?

Jag har tänkt på det här med dofter. Hur någon annan luktar spelar verkligen så stor roll. Ta rökare til exempel. Inte så kul att hamna bredvid, bakom eller framför på en föreläsning. Svettlukt ska vi inte tala om, det kan man ju bli äcklad av bara man luktar själv och då tror jag ändå att man har ganska hög toleranströskel när det handlar just om en själv.

Sen finns det ju trevliga dofter också. Tvättmedel brukar vara en av dem, kanske för att det förknippas med rena kläder och rena kläder är ju alltid angenämnt. Nybakat är en annan underbar doft, fast det är i och för sig sällan en person går runt och luktar nybakat.

Vissa personer verkar lukta gott bara av sig själva (och nu menar jag personer av motsatta könet för jag brukar inte smyga upp och sniffa på mina vänner, det är oftast det motsatta könet man kommer så pass nära att man faktiskt känner deras doft). Men sådana dofter, som inte styrs av yttre faktorer som rökning eller svett, vart kommer de ifrån och vad är det som gör att man tycker att vissa luktar gott och andra inte?

Den gamla leken man roade sig med som liten - att dra kronbladen från en tusensköna och räkna sig fram till om den man var intresserad av älskade eller inte älskade en. Frågan känns löjligt nog relevant till och från även nu. Inte så att jag ger mig ut på gräsmattorna och letar tusenskönor men frågan i sig. Hur veta att man verkligen är intresserad av någon? Hur veta om denna någon är intresserad tillbaka? Hur veta utan att egentligen ta reda på för om man tog reda på skulle det kunna bli farligt? Känslomässigt.

Skulle vilja ha garantier. Garantier för hjärtat. En försäkring som lovade att hjärtat inte skulle ta skada, men sådana finns ju inte. När det handlar om känslor finns det bara risker, inga garantier.

Tittar ut genom fönstret och inser att hösten är här på riktigt, inte bara sådär lite på prov. Löven har börjat gulna och kyligheten i luften försvinner inte. Den finns där även om det råkar bli uppåt 18 grader någon eftermiddag. Väntar för att få slå till på riktigt och koppla sitt grepp kring de närmsta månaderna. Höstkyla kan vara mysigt men sen kommer ju den bitande vinterkylan som får en att frysa ändå in till benen. Hu. Inte än!

Att något så litet kan spela så stor roll. Trodde jag var på väg över till den säkra sidan, men nejdå. Känslorna finns fortfarande där.

So sick of this feeling
but it never stops, never stops
I'm still waiting
And I'm stuck with this feeling
will it ever stop, ever stop?
You see, I'm still shaking
And I'm fighting this feeling

Nu har jag gått och klurat i flera dagar på nästa inlägg. Problemet är att när jag väl sätter mig för att skriva kommer jag bara ihåg en eller högst två av de saker jag tänkt ta upp så nu får det helt enkelt bli som det blir, annars blir det väl aldrig något inlägg överhuvudtaget och det vore ju lite synd. Puh, vilken lång mening det blev där.

Iakttagelser den senaste veckan:
Rengjorda spisplattor är sämre än smutsiga. Jodå. Städade spisplattorna eftersom de varit ovanligt sega den senaste tiden och jag fick en känsla av att det möjligtvis kunde ha något att göra med deras inte helt naturliga orangebruna färg. När jag så skulle använda plattan för att koka gröt slog jordfelsbrytaren ifrån och all elektrisk utrustning i lägenheten dog på en gång. Enligt hyresvärden ska det vara så och att jordfelsbrytaren slår ifrån kan bero på fukt på plattan. Grejen var att det gått cirka tre timmar mellan att jag rengjorde den och skulle använda den.

PBL är ingenting för mig. Jag behöver struktur och tydliga uppgifter för att lära mig saker, inte flumma runt och själv chansa på vad det är jag borde lära mig. När man dessutom blir mer förvirrad efter att ha frågat läraren/handledaren om något känns det minst sagt ganska hopplöst.

Termin 3 på en utbildning tycks alltid vara den tyngsta. Man har passerat det första året då kraven ännu inte blivit så stora och det mesta är nytt och spännande. Samtidigt är det långt till det sista året (för nu pratar jag om treåriga utbildningar) då man kan se slutet och det nästan rullar på alltför snabbt. Nu är det väl i och för sig så att jag, om jag fick välja, skulle fortsätta plugga livet ut, men det är ju inte realistiskt. Sommaren övergår i höst och man vet att regnrusket i oktober och november obönhörligt väntar på en. Det är långt till nästa vår helt enkelt (för att än en gång sno ett citat från Winnerbäck).

Det var egentligen bara den första av de där iakttagelserna som jag tänkt ut i förväg, resten som jag tänkt på kommer jag helt enkelt inte ihåg. Kanske kommer de fram en annan gång, kanske inte. För att fortsätta på temat Winnerbäck-citat:

Som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv

Jo, det är så det känns ibland och om någon vet hur man ändrar på det så tala gärna om det för mig. Nu, För jag börjar bli lite hes.

Problemet med att tänka för mycket är att man skapar problem av sådant som man egentligen inte borde bry sig om, eller ens tänka på, men man kan inte låta bli, just för att man tänker så mycket. Kanske skulle jag må bra av mindre tänk och mer göra, men jag har märkt att när jag har så mycket att göra att jag inte hinner tänka, mår jag dåligt just för att jag inte hinner tänka. Komplicerat alltså och inget jag tänker tänka vidare på för det blir bara trassligt i huvudet.

Funderar liksom Pinky lite över det här när det är dags att ge upp en relation. Med relation menar jag mellan två människor, inte bara en kärleksrelation. Ska man sluta anstränga sig med en ny där det känns som man tar myrsteg framåt, men som man ändå tror skulle kunna utveckla sig till något bra och ska man ge upp en gammal som man inte är säker på att man i längden mår bra av, även om man tycker om personen i fråga?

Ett vänligt ord gör skillnad. Särskilt när det kommer från oväntat håll. Det får mig att tro på att människor i grund och botten faktiskt är vänliga. Att vi vill varandra gott, trots att vi gör varandra så mycket ont. Nu menar jag inte att någon gjort mig något ont speciellt just nu men ser man på världen är den ju full av krig och mord och annat hemskt som människor gör mot varandra.

Min värsta fiende just nu är jag själv. Tankarna snurrar i huvudet och gör mig nedstämd. Den negativa sidan av att tänka mycket. För mycket. Ingen uttrycker det bättre än Winnerbäck i "Vinter över ån".

Han kunde frågat hur hon kände och förklarat vad som hände. Han kunde sagt nånting om alla sina goda teorier. Dom kunde ju alltid tagit en fika. Dom skulle sett att dom var lika. Så går hon med huvudvärk och svär i grubblerier.
Finns inte plats för några tårar, nu när hans och hennes mark har blivit till en öken. Ingen lek att vara fröken. Hennes kram har blivit en spark mot alla stela tysta dårar. Hennes varma mjuka rum är nu en benvit korridor där hon om natten går och svär och bits och slår. Tiden går och hösten fryser till och det är långt till nästa vår.
Det har glömts ett hjärta kvar i frosten.

Läste precis i dagens tidning om sexköp och sexköpare i Östergötland. Det pågår tydligen helt öppet över internet. Kvinnorna lägger ut annonser. Finns sajter där män betygsätter kvinnor och ber varandra om tips. Helt sinnessjukt!

Vissa sexköpare som tidningen fått ställa frågor till motiverar sitt handlande med att det är som att betala för massage, eller att de respekterar svensk lag men inte sexköpslagen. En jämför det med att det är olagligt att köra för fort också (men att folk gör det ändå antar jag).

Hur kan man vilja betala för något som är en kärlekshandling? Något så intimt. Jag förstår det inte. Säkert ger det dem, sexköparna, en känsla av makt och överlägsenhet men har de inte missat en viktig del i ekvationen då? Vart finns känslorna och närheten som är minst lika viktiga pusselbitar som de faktiskt fysiska handlingarna?

Och jag tror inte på det där med "en självständig kvinna bla bla bla blaha...". Vissa saker har helt enkelt inte en prislapp. Att sätta en på sex gör det i mina ögon till något smutsigt och sjaskigt. Det ska det inte få vara.