fröken u

Har känt mig bättre några dagar, faktiskt sedan jag var hos specialisten och blev undersökt (inget ovanligt hittades, inget åtgärdades, mer än att jag fick kortison till ena örat). Det gick till exempel bra att skriva tenta, vilket hade kunnat bli väldigt jobbigt om huvudet envisats med att inte riktigt hänga med. På grund av de senaste dagarnas förbättring trodde jag att det var riskfritt att träna igen. Träningen är något som har fått stå tillbaka de senaste veckorna på grund av tidsbrist, yrsel och eventuell förkylning. Den senaste tidens plugg har satt sig som stelhet i kroppen och jag tänkte att ett träningspass innan jag far hem till föräldrarna över jul, skulle hjälpa till att mjuka upp den. Kroppen kändes visserligen bättre och passet var roligt, men nu efteråt är yrseln tillbaka starkare än den varit på flera dagar och det känns plötsligt inte lika värt det :(

Är det såhär det ska vara nu? Kommer jag inte kunna utnyttja mitt halvårskort något mer för att jag börjar må sämre igen efter varje träningspass? Är det bara promenader som kommer gälla för mig i fortsättningen? Eller är det bara ett olyckligt sammanträffande och yrseln hade kommit tillbaka i alla fall, även om jag inte farit och tränat? Den bästa julklappen jag kunde få just nu vore att bli yrselfri, men det är nog bara wishful thinking det.

Visst finns det något talesätt som säger att dåliga nyheter kommer i grupper om tre? Jag har redan fått två inom loppet av bara några timmar så nu undrar jag vad nummer tre blir. Känner på mig att jag inte vill veta.

... Blöder det mycket och länge och gör ont. Slant med kniven när jag skulle laga mat. Djuuuupt hack (skojar inte) i pekfingret och lite lättare men ändå rejält hack i långfingret. Till saken hör att jag inte tål att se blod så svimningskänslorna avlöste varandra. Ligger i skrivandets stund på sängen med datorn i knät och fingrarna rejält inlindade i hushållspapper. Gör ont ont ont men blödningen tycks avstanna något i alla fall. Det år vid sånna här tillfällen man inser hur hemskt det är att vara ensam och inte ha någon i närheten som kan ta hand om en, plåstra om och säga att det kommer att bli bra.

Förra veckan räknade jag till 48 timmar i skolan (helgen inte inräknad). Lägg till det i snitt 4-5 timmars arbete hemma per kväll och det blir inte så himla mycket tid över till att göra annat än att äta och sova. Totalvägrade på fredag eftermiddag och protesterade mot arbetsbelastningen genom att se på film med mysigt sällskap hela kvällen och ta en rejäl sovmorgon på lördagen. Med rejäl menar jag att jag steg upp vid två och åt nån slags hastig frukost vid halv tre. Snabbis till ICA och tillbaka för att laga mer ordentlig mat. Äta ordentlig mat och sen fixelifixa sig för höstens första kravall, även känd som Ärtor och punsch. Ärtor och punsch är namnet på fadderiernas tackfest till faddrarna, tillika fulsittning och som sagt kravall. Jag avskyr ärtsoppa men kunde njuta av pannkakor och drösvis med gyckel istället. Hade riktigt trevligt men blev trött och seg på eftersläppet. Den hetsiga veckan tog ut sin rätt skulle jag tro.
I söndags dags för hyperstress igen. Deadline och pitch igår på individuellt tidningskoncept. En rolig och utmanande uppgift, men det mesta blir jobbigt när man är under tidspress och har fem andra saker som också kräver ens uppmärksamhet. Filmkvällen var trots detta rätt val eftersom jag fick tid till avstressning och återhämtning. Återigen över 12 timmars jobb på söndagen och uppåt 18 i måndags. Släckte lyset halv fyra och fick tre timmars sömn innan det var dags att gå upp igen vid halv sju.
Skoldag som slutade redan vid tre. Då bar det av hemåt med tidningsgänget aka Pink Passion för kick-off och photoshoot till vår tidning (koncept i grupp och mer omfattande än det individuella). Fick bilder av varierande kvalitet varav några blev helt fenomenalt grymma. Fröken s vet hur man hanterar en kamera. Kommer göra sig snyggt i vårt magasin. Vad det handlar om eller hur det kommer att se ut varken kan eller vill jag berätta än. Affärshemligheter och sekretess som det så fint heter, men jag tror verkligen på vår idé. Hela lägenheten vändes hur som helst upp och ner för fotandet, men vi var inte bara duktiga. Som sagt även kick-off vilket firades med marängswiss och fiskdamm som på vilket barnkalas med självrespekt som helst.
Slutet av veckan ser något lugnare ut än slutet av den förra. På fredag far hela Pink Passion-gänget till den kungliga huvudstaden för studiebesök på två grymma tidskrifter. Grymma för att de passar vårt koncept och för att de verkar så härligt och ärligt positiva till att vi kommer. Nya deadlines tornar visserligen upp sig, men innan dess lite andrum som jag verkligen ska ta reda på. I natt sov jag tio timmar. Det är sådant man behöver efter en stressig period så det blir en tidig kväll även ikväll.
Kan konstatera att det blev en ganska lång sammanfattning av vad jag har haft för mig den senaste veckan, men det behövdes en uppdatering. Hoppas återkomma inom en inte alltför lång framtid, men med min nuvarande tillvaro vet man aldrig. Hur som helst, jag glömde nästan att säga det, men trots att jag kanske gnäller lite över hur mycket det är att göra skulle jag inte vilja byta det mot någonting. Samtidigt som det är stressigt njuter jag och kan inte tänka mig att jag skulle känna samma glädje över att räkna hållfastheter eller elektronhastigheter som jag gör över att fylla tomma blad med innehåll, färg och form. Jag ångrar inte en sekund att jag bytte bransch trots sämre framtidsutsikter med skakigare arbetsmarknad. Det viktigaste är att vara nöjd med vart man är och det är jag nu :)

Sluta läs nu om du vill slippa självömkan. Idag skulle ha blivit mitt första prova-på-pass i tornets pub. En liten studentpub med fokus på specialöl. Jag kan ingenting om öl, tycker inte ens att det är gott, men jag skulle gärna vilja lära mig, både vilka sorter det finns och att dricka det. Tyvärr blev det ingen jobbpremiär ikväll eftersom förkylningsviruset som jag har dragit på sedan nolle-p nu "äntligen" har bestämt sig för att blomma ut i en fullskalig förkylning. Stress och alldeles för mycket arbete i skolan gör också sitt till. Visserligen har jag hela veckan kommit hem med svag feber, så visst är det lika bra att nu bli ordentligt sjuk och sedan förhoppningsvis bli av med det, men kul är det inte. Det är det aldrig. Uppepå allt med skolan (sjuuuukt mycket att göra) så måste jag bli klar med material till Arbis höstföreställning snabbast möjligast och privatlivet snärjer ihop sig. Roligare kan man ha.

1. Vid stationer hänger ofta skumt och/eller fullt folk, särskilt på helgnätter som i allmänheten är stökigare än vardagsnätter. Någon skummis/fullis kan i sin förvirring få för sig att göra åverkan på min cykel.

2. Jag tycker om min cykel.

Igår lämnade jag cykeln på stationen. När jag idag skulle hämta den hade någon smartis tagit en annan cykel som saknade sadel och slängt den ovanpå min cykel så att min cykel lutade krafigt mot den bredvid och bar upp den kastade cykeln med cykelkorgen. Som tur var verkade min cykel vara oskadd. Kanske behövs det påfyllning av luft i däcken, men det behövdes antagligen redan sen innan. Jag har en kanske löjligt stark känsla för vad som är mina grejer och att ingen ska komma och tafsa på dem olovandes. Låt bli min cykel!

Fördelarna vann över nackdelarna i frågan om rödtottande eller inte. Nu är kalufsen alltså så kallat mahognyblond, vilket snarare ska tolkas som rödbrun. Hade hoppats på rött mer åt morotshållet, men är ändå nöjd. Med nyklippt frill är det extra kul med även ny färg. The change is complete.

Även fröken s fick en släng av toningen. Det blev så pass mycket över när hon kletat toning i mitt hår att hon impulsartat bestämde sig för att tona lite även hon. Finfina blev vi båda två även om färgen blev väldigt olika eftersom vi har så pass olika hårfärger från början. Även min handduk fick toningsvätska på sig. Resultatet där blev mer tveksamt :P

Liten, liten glasbit i tass gjorde det inte alls roligt att vara liten hund igår. Antagligen trampad på någon gång under fredagen för på lördagsmorgonen ragglade liten hund och kunde inte stödja på ena framtassen. Utan bil och på en lördag är det inte lätt att ta sig till den enda öppna veterinärmottagningen i länet, Valla Djurklinik i Linköping när man själv befinner sig i Norrköping. Vid sådana tillfällen är det väldigt skönt att ha föräldrarna så pass nära att de kan komma och hämta och skjutsa. En hel eftermiddag i väntan på först undersökning och sedan behandling, för självklart blir alla djur sjuka på helgen och vi var inte ensamma på mottagningen.

En sövning och lite karvande i tass senare var glasbiten borta. Faktum var att den var så liten att veterinären tappade bort den när den väl var ute. En groggy hund med knallrosa bandage runt lilla tassen fick följa med hemhem och jag som hade tänkt spendera min sista lediga vecka innan nolle-p drar igång i Norrköping fick raskt ändra mina planer. Nu väntar istället en vecka med gratis mat och sällskap av föräldrar och två katter. Så fort lilla Nicki kvicknat till (vilket hon redan har gjort) kanske också en och annan långpromenad i skogen. Inte som jag tänkt, men antagligen bra ändå.

Vart ska jag börja? Äntligen har det kommit lite riktig sommarvärme och man svettas utan att anstränga sig. Både härligt och lite jobbigt eftersom lägenheten blir kokhet, men mest härligt. Det händer trots allt inte så värst många veckor på ett år att det är soligt och över 25 grader.

En sommar utan bad är inte så mycket till sommar så i onsdags styrde fina flickorna p, v och jag själv mot Lindö, ett villasamhälle ungefär sex kilometer utanför stan, sju från mitt crib. Helt okej bad med gräsmatta, sandstrand, lekplats, dusch, toaletter, kiosk och brygga. Långgrunt och med en mycket behaglig vattentemperatur. Det är inte ofta det är så varmt att jag kan vara i länge utan att frysa, men vattnet var snarare så varmt att man inte ville gå upp. En del solande och två bad hanns med innan det var dags att sätta sig på cykeln tillbaka till Norpan igen.

Lite varm men oförskämt pigg ändå efter att ha cyklat så pass långt, vanligtvis blir det bara några kilometer fram och tillbaka inom staden, ofta inom promenaderna. Ingen träningsvärk men lite öm rumpa. Inte nog med att vi cyklat 14 kilometer. Fröken v hade bestämt sig för att köpa en billig 120-säng, som fröken p och jag fick hjälpa till att bära hem. Det såg nog ganska roligt ut och det blev många stopp på den 600 meter långa sträckan men efter mycket slit och släp kom vi äntligen hem. Det egentliga problemet visade sig vara att få in den befintliga 90-sängen i fröken v:s förråd. Dörren var för låg för att få in sängen stående och gången utanför förrådet för smal för att man skulle kunna vinkla in den liggande från sidan. Tillslut tömde vi större delen av förrådet och på nåt magiskt sätt gick det då att tråckla in den. Lättnaden var total. Tröttheten likaså.

Efter uppfräschning och matintag mötte vi återigen upp. Den här gången för utebio i Färgargården. Anton Corbijns Control visades, en film om bandet Joy Division och dess sångare Ian Curtis. Riktigt snygg film som kan rekommenderas.


Igår blev dag för återhämtning. Lite stel i axlar och rygg efter bärande. På kvällen en fototur runt Strömmen med fröken v. Har fotat den många gånger vid olika tidpunkter på året, men tröttnar liksom inte. Alltid kan man upptäcka något nytt, som rosen ovan.

Idag väntar jag på att bli hundvakt åt lilltroll Nicki-hund. Syrran med sambo åker till Italien i dryga två veckor och jag har lovat att ställa upp. Ska bli mysigt och hoppas att det kommer gå bra. Har aldrig haft hand om hundarna helt själv innan, men de brukar vara smidiga och nu är det bara en. Något ska jag ju ägna mina sista lediga veckor åt.

Lite för många tankar för att få plats på 24 kvadrat (konstig omedelbar association till 24 karat här, men det programmet har inget med mina tankar att göra, bara ett sidospår). Lösningen brukar heta promenad men jag har redan varit ute en sväng idag och har ingen riktig lust att ta en till. Samtidigt som rummet stänger in tankarna finns det en trygghet i att bara vara för sig själv och slippa världen runtom för en stund. Jag vet, jag funderar för mycket, men vad ska man göra när tankarna och känslorna drar åt olika håll och man hittar sig själv nånstans där i mitten utan en aning om vart man vill eller borde gå?

Det känns inte riktigt som en riktig sommar om man inte minst en gång får åka till sommarstugan för att bada. Så många barndomsminnen trängs i denna lilla stuga utan rinnande vatten och med sjöutsikt, fem minuter från dörr till brygga och östgötskt insjövatten. Det finns de som inte gillar att bada i insjöar, som säger att vattnet inte känns fräscht. Dessa människor är ofta uppvuxna vid havet och till viss del kan jag förstå dem, det är inte samma sak att bada i salt havsvatten som i en insjö, men sjön har enligt mig många fördelar. Vattnet blir varmt snabbare, det är mjukare och man slipper salt i håret och i munnen om man får kallsupar. Havet är fint men en solnedgång sittandes på bryggan efter en dags badande tittandes ut över en spegelblank sjö är svårt att slå. Hur som helst så veks gårdagen till ett besök i sommarstugan, nu när vädret för en kort stund slagit om från regn och kallt till soligt och varmt, så nu är även denna sommar en riktig sommar.

Imorgon bär det av mot härliga Göteborg för att under torsdagen överdosera på punkmusik av olika sort. Förutom (förhoppningsvis) kanonfestivalen West Coast Riot kommer kusin med sambo att våldgästas i några dagar. Kommer bli lavliij! Har inte varit i Göteborg sedan jag flyttade därifrån för nästan två år sen. En alltför lång separation i mitt tycke. Håller alla tummar som kan hållas för att vädergudarna är på vår sida och festivalen inte regnar bort. Hade varit underbart med badväder i helgen, men det är nog att hoppas på för mycket. Nåja, man kan aldrig veta hur något ska bli i förväg. Bara vänta och se.

Mitt första besök i Dalarna och jag förstår varför många har en speciell förkärlek till landskapet. Mer sommar blir det knappast. Mer midsommar än att spendera den i Gärdebyn blir det heller knappast. Ni som känner till Gärdebylåten förstår vad jag menar. Ni andra - uppdatera er på den gånglåt ni bör känna till om ni vill vara allmänbildade.

Enligt sann midsommartradition var vädret skiftande med regnskurar och solskurar som varvade varandra flera gånger per timme. Vi hade dock tur och lyckades pricka in solen på våra promenadsvängar i området. På grund av regnet valde vi dock bort det stora firandet en bit bort på midsommarafton och besökte istället det lilla firandet på midsommardagen som låg på gångavstånd i Gärdebyn. Folkdräkter, knätofsar och fiolmusik så det stod det härliga till. Roligt att det inte bara var gamla tanter och farbröder som bar folkdräkt, som det brukar vara hemmavid när det är folkdräktsdags, utan även barn och unga.


Stången restes för 59:onde gången (tydligen) till sju polskor med hjälp av träsaxar och ett gäng karlar i folkdräkt. Väl uppe hissades en liten sverigeflagga i toppen och dansen började, men den skippade vi. Det visade sig vara ett klokt val eftersom det började regna innan vi hunnit hem. På kvällen höll det upp igen och vi grillade på altanen med utsikt över Siljan. Under min dalavistelse har jag även hunnit med att ångbasta, lära mig lösa rubiks kub, spela sällskapsspel, kasta pil, gunga i hängmatta, promenera hundar och möta mörksuggan. Kort sagt kan jag inte klaga och jag hoppas på att återse Dalarna någon gång igen.

Idag stundar färd upp mot den midsomrigaste delen av Sverige, nämligen Dalarna och Rättvik. Mer knätofs och fiolspel än så blir det knappast. Ska bli spännande och kul att uppleva ett sådant firande (även om vädret som vanligt på midsommar inte riktigt verkar vilja samarbeta), men mest ska det bli härligt att få träffa mannen igen. Det var långa två veckor sedan vi sågs och innan dess två veckor också, så på en månad har vi setts två gånger (om man räknar idag). Alldeles för lite!

Eller något liknande var det någon som sjöng någon gång, har jag för mig. Det är hur som helst sant. Det är på kvällen som tankarna kommer fram. De jobbiga tankarna. Tankarna av saknad och ensamhet och uppgivenhet att inget vettigt gjorts den här dagen heller och med vettigt menar jag jobb, för visst var gympan på Friskis vettig, men den räcker inte för att jag ska känna mig nöjd med min dag.
När den man helst av allt vill träffa är massa mil bort i Rättvik och kommer vara där äckligt många dagar till kan man inte annat än att känna sig lite uppgiven. Saknad är jobbigt, men samtidigt som min kära Winnerbäck sjunger så saknar man inte sånt som man har och det är när man får sakna som man inser vad någon faktiskt betyder för en. Jag bara önskar att dagarna kunde gå lite fortare tills vi kan ses igen.

Idag bär det så äntligen av mot Sardinien med hela familjen. Blir upphämtad vid ettiden för transport mot Skavsta och sedan direktflyg. Jag är inte den som oroar mig för en resa veckor i förväg, men ändå brukar man vara lite spänd precis innan det är dags. Den här gången har jag dock inte den minste lilla resfeber, allt känns kolungt. Kanske en motreaktion mot att min kära mor oroar sig för allt möjligt. Visserligen vet hon ännu inte säkert vart vi ska eftersom det är en överraskningsfödelsedagspresent, men hade hon känt till resmålet med hundraprocentig säkerhet hade det antagligen inte spelat någon roll.
Det möjligtvis enda lilla orosmolnet på min himmel nu är vädret. Enligt två oberoende vädersajter ska det regna på måndag och vara mulet eller regna tisdag och onsdag också. Idag ska det vara varmt och fint, men vi kommer inte ner förrän ikväll, så det är inte precis så att man hinner njuta av det idag. Typiskt om semestern skulle regna bort när vi för en gångs skull åker på solsemester för att leva strandliv. Tänker inte låta det förstöra resan, men lite trist vore det. Bara att hålla tummarna för att vädergubbarna har fel.

Jag undrar hur många gånger till man kan skriva att man har det. Antagligen ingen eftersom år två av tre nu är avslutat och nästa år är det ut i verkligheten som gäller efter att exjobb och annat är avklarat. Eftersom sommarjobbssökandet har gett noll utdelning har jag inte heller denna sommar, liksom förra, någonting att hänga upp min tid på. Dock verkar det som om Arbis kan erbjuda en hel del sysselsättning. Sedan finns alltid standardsäsongsjobbet hemma hos föräldrarna kvar, dvs gräsklippning och visst lantbruksrelaterat arbete. Lite pengar ska det väl ge, i alla fall så att fröken klarar sig utan att snylta för mycket på föräldrarna. Det är ju trots allt bättre att vid min ålder kunna fortsätta med sitt eget liv än att bo hemma igen, något som blev väldigt tydligt förra sommaren.

De hållpunkter som ändå finns för sommaren är Sardinien med familjen. Vi åker redan på lördag och är borta till torsdag. Kommer bli härligt med mitt livs första solsemester. Kikat på bilder från ön och det ser underbart ut. Det är vid sådana tillfällen man undrar lite varför man föddes i kalla och regniga Sverige, även om det har många andra fördelar. Ibland blir man helt enkelt lite avundsjuk. Samtidigt uppskattar man det väl mer när ändlösa sandstränder och kristallklart vatten inte ingår i ens vardag.

Nästa hållpunkt, den 26 juni, då West Coast Riot går av stapeln. Kommer bli gryyymt! Äntligen Göteborg igen efter två års frånvaro. Härligt att återse staden och hinna umgås lite med kusinen och dennes pojkvän eftersom vi så fint lyckas få nattrum där.

I övrigt ser sommaren ganska oplanerad ut. Hoppas främst på bättre väder än förra året. Hade visserligen tur och var utomlands de veckor då det var som värst, men när man bor i Sverige (som jag berörde alldeles nyss) behöver man ladda upp med sol, värme, massa bad och långa sommarkvällar för att orka när vintern känns som tyngst. Bara att hålla tummarna.

Igår skiftades gamla styrelsen ut och den nya in. Efter knappt två år med styrelsearbete är det faktiskt riktigt skönt att kunna släppa det och lämna över till friska krafter. Tror de nya kommer bli ett bra gäng och förhoppningsvis göra massa bra för programmet. Intrycket so far är bara positivt.

Skiftet firades med Laserdome i fyra timmar och pizza i tillhörande kalasrum. Två spel hanns med, sen var vi för trötta för även om det låter simpelt att springa runt med en kevlarliknande väst och ett laservapen i en mörklagd hinderbana i tjugo eller trettio minuter så är det inte det. Låren skakade redan efter första passet efter att ha hukat bakom skyddskärmar och kastat sig vilt (nåja, lite vilt) mellan olika gömställen. Efter det första tjugominuterspasset ledde gamla styrelsen med ungeför tretusen poäng, men då hade vi en extra person. Efter det andra spelet som förlängdes till trettio minuter visade gamla styrelsen med besked vart skåpet skulle stå och vann med mer än dubbla poängen. Undertecknad (som kallades Spindeln i spelet) placerade sig totalt trea av 13 spelande. Lite stolt.

Vad undertecknad redan visste var att risken för småskador är stor i Laserdome och träningsvärken en given följeslagare dagen därpå. Stelheten i nacke och axlar försvinner förhoppningsvis under dagen. Skrapsåret/blåmärket på handryggen om några dagar. Ska man leka kryppskytt så ska man gå in för det!

Från fina flickor. Ordcollaget ovan är en av tre sidor, men jag väljer att bara visa ett smakprov. Förutom ordcollage fick jag en tredelad, väldigt personlig och skojig present. Tre godispåsar med rubrik "före", "under" och "efter", vilket syftade på före, under och efter fest. Innehållet i påsarna speglade respektive rubrik och jag skrattade ganska bra under tiden jag öppnade presenterna. Ännu mer personligt var tygmärkena vi gjorde. Schabloner i guld på svart trikå med texten *M24*. Hängivna bloggläsare vet att jag önskade mig ett personligt tygmärke för exakt ett år sedan och uteslöt att jag skulle få det för två veckor sen. Så fel man kan ha. Tackar fröken Skellefte för det fina initativet.

Kravallen på Trappis var kul. Bara öppet på nedervåningen så i början av kvällen var det sjukt trångt och ännu sjukare varmt. Allt eftersom folk sen droppade av blev det mindre trångt (konstigt nog) och mindre varmt. Tillslut var vi så få kvar att det började kännas som en privat fest, fast med människor man inte kände. Trevligt var det i alla fall och en bra avslutning på dagen. Jag var dock inte den enda som fyllde år den kvällen. Minst fyra andra uppmärksammades med sång under kvällen, så jag får väl finna mig i att dela dagen med dem. Det är ju trots allt ganska trevligt att fylla år, så det kan jag bjuda på.

Alla har en dag varje år som bara är deras. Min är idag (och jag bryr mig inte om att jag måste dela den med ett antal tusen till, det är ju ingen jag känner). Dagen kommer att firas med kompletterande av varumärkesanalysrapport, men förhoppningsvis inte hela dagen. På kvällen blir det förfest/födelsedagsfest/kalas med tårta och sedan, som körsbäret på gräddbakelsen, kravall. Årets sista. Längtar efter tokdans, men innan dess ska jag bara njuta. Nu först med en riktigt lång och varm dusch.