fröken u

Eller något liknande var det någon som sjöng någon gång, har jag för mig. Det är hur som helst sant. Det är på kvällen som tankarna kommer fram. De jobbiga tankarna. Tankarna av saknad och ensamhet och uppgivenhet att inget vettigt gjorts den här dagen heller och med vettigt menar jag jobb, för visst var gympan på Friskis vettig, men den räcker inte för att jag ska känna mig nöjd med min dag.
När den man helst av allt vill träffa är massa mil bort i Rättvik och kommer vara där äckligt många dagar till kan man inte annat än att känna sig lite uppgiven. Saknad är jobbigt, men samtidigt som min kära Winnerbäck sjunger så saknar man inte sånt som man har och det är när man får sakna som man inser vad någon faktiskt betyder för en. Jag bara önskar att dagarna kunde gå lite fortare tills vi kan ses igen.