Sardegna
Så var man tillbaka från sex dagars semester på en medelhavsö. Konstigt nog verkar det om om Sverige haft varmare väder och mer högtryck under tiden vi varit borta. Ska inte klaga, för vi lyckades pricka in rätt stränder på rätt dagar. Vädret skiljer sig nämligen åt mellan ostkust (där vi bodde) och västkust samt lokalt på grund av de stora bergen som skär landskapet.
Dag 1 på semestern bestod i princip av att resa, komma fram och äta massa mat på kvällen.
Dag 2 bar det av till en stenstrand relativt nära där vi bodde. Underbart lena, vita stenar och turkosblått vatten mötte oss. Lite obekvämt att ligga och sola på, men desto skönare att slippa att få med sig halva stranden hem som det lätt blir med sandstränder. Dessutom bjöd stranden på härlig snorkling.
Dag 3 begav vi oss längre söderut på ostkusten. Vad vi inte visste var att vägen dit bestod av kringelikrokig serpentinväg längs bergsväggar med hundratals meter stup en meter eller mindre ut från vägkanten. Vägen bjöd dock på fantastiska utsikter och det var mer än en gång vi stannade längs vägen för att ta kort och beundra landskapet.
Tillslut hamnade vi på en strand kantad av speciella tallar. Effektivt som vindskydd en bit in från havet och ganska snyggt, men tyvärr fastnade de inte i frökens kamera. Havet såg dock inte heller fel ut. Tyvärr var inte solen riktigt med oss utan gick i moln ganska mycket, men trots det blev det ett bad. Man är ju van vi de svenska temperaturerna i badvatten så det är bara att bita ihop. Det blev skönt när man varit i ett tag. Desto kallare när man gick upp och möttes av vinden igen.
Dag 4 Med löfte om en fantastisk strand från de av oss som varit på Sardinien tidigare begav vi oss denna dag mot södra delen av västkusten. Flerfilig väg större delen av tiden, men sista halvtimmen eller så bjöd på något helt annat. Smal grusväg, minst lika kringelikrokig som serpentinvägen dagen innan, utan räcken uppskattades inte av alla i resesällskapet. Fröken själv var inte den mest hysteriska utan tyckte mest det var häftigt, även om hon för sitt liv inte hade velat köra där själv och ibland fick hjärtat i halsgropen när det två meter framför bilens nos stupar flera hundra meter rakt ner i en ravin. Alla överlevde dock färden utan allvarliga men eller hjärtattacker och fick nedanstående strand, Pichinas, som belöning. Även om stranden var ytterst glest belagd så var det ändå lite konstigt att så många andra hittat den, när sagda grusväg var enda vägen dit och det till och med fanns hotell och glasservering.
Stranden var överöst med höga sanddyner. Duktig fröken tillsammans med pappa klättrade uppför en särskilt utvald (den närmaste, sand är fruktansvärt hett att gå i utan skor). Utsikten var minst sagt magnifik och själva sanddynen fin i sig den med.
Dag 5 Återigen höll vi oss i närheten av där vi bodde (agriturismo, dvs italienska motsvarigheten till ekoturism/bo på lantgård). Osalla var den absolut närmsta stranden vi kunde komma till och faktiskt enligt mitt tycke den finaste. Sanden var den mjukaste jag någonsin gått på och solen var snäll mot oss denna dag. Regnade en skvätt strax innan vi styrde hemåt, men höll upp större delen av tiden och det blev flera bad och mycket sol. Också här som fröken lyckades bränna upp sina fötter. Med hy vit som snö får man akta sig i solen. Lösningen heter sölkräm men jag hade missat fötterna och fick betala för det. Ser läskigt ut men hoppas att det ger med sig om några dagar. Glad att det inte blev mer än så åtminstone.
Nej, det är inte en turistbroschyr. Det såg faktiskt ut precis så.
Förutom stränder hann vi även med att bland annat besöka två nuraghis (någon slags försvarstorn som finns kvar från ett folk som bodde på ön för massvis med år sen), promenerande i den närliggande orten Durgali, ett besök till en grotta med stalaktiter, men tyvärr var den stängd så det blev att stanna utanför och vända om.
Dag 6 bestod till största delen av resande. Satte oss i bilen för att korsa ön och komma till Alghero på nordvästra kusten, där Ryaniar flyger ifrån. Några stopp på vägen för matsäcksinköp, besök vid kanske öns största och bäst bevarade nuraghi och lunch i ett litet samhälle vid namn Torralba. Ortnamnet blev ganska roligt när en i resesällskapet betonade Torr-alba istället för Torral-ba, men det var bara en parentes.
Italien är känt för sin mat och jag kan sannerligen inte klaga på den vi fick. I boendet ingick frukost och middag på kvällen. Middag i Italien innebär:
1) Förrätt med diverse kallskuret, ostar, pajer, bröd och grönsaksröror, lite olika variation varje kväll
2) Pasta. Och vilken pasta sen! Godaste någonsin och hemgjord såklart
3) Någon slags kött. Fick kanin, gris, lamm, kalv och får. Allt mycket smarrigt
4) Ibland någon form av dessert, men bara ibland
5) Frukt
6) Kaffe om man ville (det ville vi inte) och likör (för matsmältningen) med liten kaka
Till maten serverades dessutom tunt bröd som man kunde sitta och plocka hur mycket som helst av. Redan efter förrätten var man ofta ganska mätt och när måltiden var över kunde man i princip rulla iväg. Gott, kanske inte så nyttigt för figuren, men är man på semester så är man.
Dag 1 på semestern bestod i princip av att resa, komma fram och äta massa mat på kvällen.
Dag 2 bar det av till en stenstrand relativt nära där vi bodde. Underbart lena, vita stenar och turkosblått vatten mötte oss. Lite obekvämt att ligga och sola på, men desto skönare att slippa att få med sig halva stranden hem som det lätt blir med sandstränder. Dessutom bjöd stranden på härlig snorkling.
Dag 3 begav vi oss längre söderut på ostkusten. Vad vi inte visste var att vägen dit bestod av kringelikrokig serpentinväg längs bergsväggar med hundratals meter stup en meter eller mindre ut från vägkanten. Vägen bjöd dock på fantastiska utsikter och det var mer än en gång vi stannade längs vägen för att ta kort och beundra landskapet.
Tillslut hamnade vi på en strand kantad av speciella tallar. Effektivt som vindskydd en bit in från havet och ganska snyggt, men tyvärr fastnade de inte i frökens kamera. Havet såg dock inte heller fel ut. Tyvärr var inte solen riktigt med oss utan gick i moln ganska mycket, men trots det blev det ett bad. Man är ju van vi de svenska temperaturerna i badvatten så det är bara att bita ihop. Det blev skönt när man varit i ett tag. Desto kallare när man gick upp och möttes av vinden igen.
Dag 4 Med löfte om en fantastisk strand från de av oss som varit på Sardinien tidigare begav vi oss denna dag mot södra delen av västkusten. Flerfilig väg större delen av tiden, men sista halvtimmen eller så bjöd på något helt annat. Smal grusväg, minst lika kringelikrokig som serpentinvägen dagen innan, utan räcken uppskattades inte av alla i resesällskapet. Fröken själv var inte den mest hysteriska utan tyckte mest det var häftigt, även om hon för sitt liv inte hade velat köra där själv och ibland fick hjärtat i halsgropen när det två meter framför bilens nos stupar flera hundra meter rakt ner i en ravin. Alla överlevde dock färden utan allvarliga men eller hjärtattacker och fick nedanstående strand, Pichinas, som belöning. Även om stranden var ytterst glest belagd så var det ändå lite konstigt att så många andra hittat den, när sagda grusväg var enda vägen dit och det till och med fanns hotell och glasservering.
Stranden var överöst med höga sanddyner. Duktig fröken tillsammans med pappa klättrade uppför en särskilt utvald (den närmaste, sand är fruktansvärt hett att gå i utan skor). Utsikten var minst sagt magnifik och själva sanddynen fin i sig den med.
Dag 5 Återigen höll vi oss i närheten av där vi bodde (agriturismo, dvs italienska motsvarigheten till ekoturism/bo på lantgård). Osalla var den absolut närmsta stranden vi kunde komma till och faktiskt enligt mitt tycke den finaste. Sanden var den mjukaste jag någonsin gått på och solen var snäll mot oss denna dag. Regnade en skvätt strax innan vi styrde hemåt, men höll upp större delen av tiden och det blev flera bad och mycket sol. Också här som fröken lyckades bränna upp sina fötter. Med hy vit som snö får man akta sig i solen. Lösningen heter sölkräm men jag hade missat fötterna och fick betala för det. Ser läskigt ut men hoppas att det ger med sig om några dagar. Glad att det inte blev mer än så åtminstone.
Nej, det är inte en turistbroschyr. Det såg faktiskt ut precis så.
Förutom stränder hann vi även med att bland annat besöka två nuraghis (någon slags försvarstorn som finns kvar från ett folk som bodde på ön för massvis med år sen), promenerande i den närliggande orten Durgali, ett besök till en grotta med stalaktiter, men tyvärr var den stängd så det blev att stanna utanför och vända om.
Dag 6 bestod till största delen av resande. Satte oss i bilen för att korsa ön och komma till Alghero på nordvästra kusten, där Ryaniar flyger ifrån. Några stopp på vägen för matsäcksinköp, besök vid kanske öns största och bäst bevarade nuraghi och lunch i ett litet samhälle vid namn Torralba. Ortnamnet blev ganska roligt när en i resesällskapet betonade Torr-alba istället för Torral-ba, men det var bara en parentes.
Italien är känt för sin mat och jag kan sannerligen inte klaga på den vi fick. I boendet ingick frukost och middag på kvällen. Middag i Italien innebär:
1) Förrätt med diverse kallskuret, ostar, pajer, bröd och grönsaksröror, lite olika variation varje kväll
2) Pasta. Och vilken pasta sen! Godaste någonsin och hemgjord såklart
3) Någon slags kött. Fick kanin, gris, lamm, kalv och får. Allt mycket smarrigt
4) Ibland någon form av dessert, men bara ibland
5) Frukt
6) Kaffe om man ville (det ville vi inte) och likör (för matsmältningen) med liten kaka
Till maten serverades dessutom tunt bröd som man kunde sitta och plocka hur mycket som helst av. Redan efter förrätten var man ofta ganska mätt och när måltiden var över kunde man i princip rulla iväg. Gott, kanske inte så nyttigt för figuren, men är man på semester så är man.
Kommentarer
Trackback
