En dag full av snö
Dagen började inte bra alls. Hade svårt att somna igår kväll och kändes därför ganska skönt när jag vaknade och fick intrycket av att klockan var kring nio. Något nedslagen när jag insåg att den bara var sju och jag var för pigg för att somna om. Brist på sömn om något spelar in på mitt humör och hur resten av dagen blir.
Steg hur som helst upp, klädde på mig, åt frukost och gjorde allt det där andra som man gör på morgnarna och begav mig, något sent mot Arbis. Saknat stället lite över påskhelgen så egentligen var jag ganska glad att gå dit igen, men vädret var inte samarbetsvilligt. Massvis med snö hade fallit under morgonen och det snöade kraftigt när jag begav mig.
Hann bara nerför trapporna utanför tornet när det plötsligt kändes kallt och dragit om vänsterfoten. Blickar ner och ser till min förtret att blixtlåset har gått upp på stöveln. Mina älskade stövlar som hållit tappert i fyra vintrar och som jag verkligen älskar. Trasiga. Jag har varit rädd för att det skulle hända, men trodde att jag klarat ännu en vinter med dem och att besväret med vinterskor var över för den här gången. Jag äger inga andra vinterskodon, inga som finns här i Norpan i alla fall. Alternativet, det enda alternativet, var converse. Alla som äger ett par converse och något gång har försökt gå med dem i vinterväglag vet att det inte är kul. Inte kul alls. Man halkar och slinter och det kommer in snö i de där hålen på sidorna och tyget suger åt sig av fukten och man kommer fram (om man ens kommer fram och inte har halkat och slagit sig halvt fördärvad på vägen) med iskalla, blöta fötter och skor som tar flera timmar på sig att torka. Så det var bara att skynda upp i lägenheten igen, byta både skor och kjol (den jag hade passade bara till stövlarna, inte till conversen) och ut igen. Kokhet och ännu mer sen och irriterad över vädret kom jag så äntligen iväg.
Pulsade hela vägen med nedböjt huvud för det tunga snöfallets skull, halkade och slant men lyckades hålla mig på benen ända till Arbis. Rent ut sagt förbannad när jag kom fram och de som känner mig vet att jag sällan blir arg. Humöret lugnade ner sig efter någon timme, mycket tack vare de underbara människorna jag har förmånen att träffa varje dag. Vid lunchtid kände jag mig mer vänligt sinnad mot omvärlden.
Hela eftermiddagen fortsatte det att snöa. Jag såg det genom fönstret och när det blev dags att gå hem hade det fallit någonstans mellan 15-20 cm. Alltså bara att pulsa tillbaka samma väg som på morgonen. Halkade inte lika mycket eftersom de plogat någon gång under dagen och underlaget således var något jämnare, trots att det kommit ungefär en decimeter ovanpå det plogade. Bilarna hade svårt att ta sig uppför Kungsgatebacken. En passagerare fick hoppa ut och skjuta på och flera slirade i köerna. Jag tog mig fram fortare till fots, trots conversen.
På Bergsbron mötte jag en av Arbismänniskorna. Han fotade snön och var lyrisk över hur fint och mysigt det var. Hans glädje smittade av sig på mig. Nästan hemma, med bara sista biten genom parken kvar, hade hans glädje över snön letat sig utifrån och in i mig och även jag kunde med ärlighet se det härliga i det, trots att det är slutet av mars och trots att jag längtar efter våren. Alla ljud dämpades, snön såg fin ut i all sin myckenhet och det luddiga och ombonade var så välkomnande. Jag började tänka på termobyxor och pulkor och snögubbar och springa i det vita fluffiga tills man inte orkar mer och skratt och halsdukar som hänger allt lösare kring halsen och vantar våta av snöbollskramande och annat härligt som det var alldeles för länge sedan som man ägnade sig åt. Det var då jag trillade. Vänsterbenet sprätte ut åt vänster och högerbenet försvann under mig. Jag föll inte hårt, snön var mjuk och tog emot mig, men knät tog styrk, som mina knän alltid gör. Typiskt svenskt var inte min första tanke "gjorde jag mig illa?" utan "var det någon som såg?". Insåg sekunden efter att jag inte brydde mig ifall någon gjorde det eller inte. Det var alldeles för länge sedan jag trillade omkull i snö. För det kan vara härligt, bara man har rätt kläder på sig. Det hade jag inte, men det gjorde inget eftersom jag snart var hemma.
Svårt att ta sig uppför trapporna sista biten eftersom de var fulla med snö och mina skor var hala men jag lyckades utan vidare missöden. In och av med dator och väska och fram med kamera för att ut och fota igen. Blev inga bilder med systemkameran den här gången. Det snöade fortfarande och jag ville inte riskera att den skulle bli blöt. Kompaktkameran fungerar bra den med. För även om snön gjort mig arg på morgonen och även om jag trillat omkull så är det numer sällan det faller såhär mycket snö och det var trots allt väldigt vackert. Världen ser så annorlunda ut. Liksom mjukare. Snö kanske inte är så dumt ändå.
Steg hur som helst upp, klädde på mig, åt frukost och gjorde allt det där andra som man gör på morgnarna och begav mig, något sent mot Arbis. Saknat stället lite över påskhelgen så egentligen var jag ganska glad att gå dit igen, men vädret var inte samarbetsvilligt. Massvis med snö hade fallit under morgonen och det snöade kraftigt när jag begav mig.
Hann bara nerför trapporna utanför tornet när det plötsligt kändes kallt och dragit om vänsterfoten. Blickar ner och ser till min förtret att blixtlåset har gått upp på stöveln. Mina älskade stövlar som hållit tappert i fyra vintrar och som jag verkligen älskar. Trasiga. Jag har varit rädd för att det skulle hända, men trodde att jag klarat ännu en vinter med dem och att besväret med vinterskor var över för den här gången. Jag äger inga andra vinterskodon, inga som finns här i Norpan i alla fall. Alternativet, det enda alternativet, var converse. Alla som äger ett par converse och något gång har försökt gå med dem i vinterväglag vet att det inte är kul. Inte kul alls. Man halkar och slinter och det kommer in snö i de där hålen på sidorna och tyget suger åt sig av fukten och man kommer fram (om man ens kommer fram och inte har halkat och slagit sig halvt fördärvad på vägen) med iskalla, blöta fötter och skor som tar flera timmar på sig att torka. Så det var bara att skynda upp i lägenheten igen, byta både skor och kjol (den jag hade passade bara till stövlarna, inte till conversen) och ut igen. Kokhet och ännu mer sen och irriterad över vädret kom jag så äntligen iväg.
Pulsade hela vägen med nedböjt huvud för det tunga snöfallets skull, halkade och slant men lyckades hålla mig på benen ända till Arbis. Rent ut sagt förbannad när jag kom fram och de som känner mig vet att jag sällan blir arg. Humöret lugnade ner sig efter någon timme, mycket tack vare de underbara människorna jag har förmånen att träffa varje dag. Vid lunchtid kände jag mig mer vänligt sinnad mot omvärlden.
Hela eftermiddagen fortsatte det att snöa. Jag såg det genom fönstret och när det blev dags att gå hem hade det fallit någonstans mellan 15-20 cm. Alltså bara att pulsa tillbaka samma väg som på morgonen. Halkade inte lika mycket eftersom de plogat någon gång under dagen och underlaget således var något jämnare, trots att det kommit ungefär en decimeter ovanpå det plogade. Bilarna hade svårt att ta sig uppför Kungsgatebacken. En passagerare fick hoppa ut och skjuta på och flera slirade i köerna. Jag tog mig fram fortare till fots, trots conversen.
På Bergsbron mötte jag en av Arbismänniskorna. Han fotade snön och var lyrisk över hur fint och mysigt det var. Hans glädje smittade av sig på mig. Nästan hemma, med bara sista biten genom parken kvar, hade hans glädje över snön letat sig utifrån och in i mig och även jag kunde med ärlighet se det härliga i det, trots att det är slutet av mars och trots att jag längtar efter våren. Alla ljud dämpades, snön såg fin ut i all sin myckenhet och det luddiga och ombonade var så välkomnande. Jag började tänka på termobyxor och pulkor och snögubbar och springa i det vita fluffiga tills man inte orkar mer och skratt och halsdukar som hänger allt lösare kring halsen och vantar våta av snöbollskramande och annat härligt som det var alldeles för länge sedan som man ägnade sig åt. Det var då jag trillade. Vänsterbenet sprätte ut åt vänster och högerbenet försvann under mig. Jag föll inte hårt, snön var mjuk och tog emot mig, men knät tog styrk, som mina knän alltid gör. Typiskt svenskt var inte min första tanke "gjorde jag mig illa?" utan "var det någon som såg?". Insåg sekunden efter att jag inte brydde mig ifall någon gjorde det eller inte. Det var alldeles för länge sedan jag trillade omkull i snö. För det kan vara härligt, bara man har rätt kläder på sig. Det hade jag inte, men det gjorde inget eftersom jag snart var hemma.
Svårt att ta sig uppför trapporna sista biten eftersom de var fulla med snö och mina skor var hala men jag lyckades utan vidare missöden. In och av med dator och väska och fram med kamera för att ut och fota igen. Blev inga bilder med systemkameran den här gången. Det snöade fortfarande och jag ville inte riskera att den skulle bli blöt. Kompaktkameran fungerar bra den med. För även om snön gjort mig arg på morgonen och även om jag trillat omkull så är det numer sällan det faller såhär mycket snö och det var trots allt väldigt vackert. Världen ser så annorlunda ut. Liksom mjukare. Snö kanske inte är så dumt ändå.
Kommentarer
Trackback
