fröken u

För ungefär en vecka sen läste jag en intressant artikel i Corren. Den handlade om kärleksliv och hur man på kemisk väg kan korrigera känslor. Tydligen är det så att alla känslor man känner när man är kär; upprymdhet, lycka och att sväva på små rosa moln och så vidare, beror på neurokemi, det vill säga hormoner.

Kärlek frisätter samma hormoner som droger som kokain och amfetamin, nämligen dopamin som förknippas med intensiv koncentration och en förväntad belöning. Det är dopaminet som framkallar de små molnen. Intressant var också att kärlek har visat sig ha stora likheter med symptomen för tvångssyndrom :P (...Så att känna sig smått besatt av föremålet för sin kärlek är alltså inget konstigt.)

Efter en tid brukar förälskelsen trappas ner. Det är när dopaminet börjar avta och om system som är kopplade till känslor av samhörighet, lugn och trygghet tar över (bland annat hormonet oxytocin), har man antagligen en bra grund att stå på. Det är när de där känslorna avtar alltför mycket, kanske efter lång tid tillsammans som man kan få problem i sin relation och också där som korrigeringen av känslorna kommer in.

Det forskas just nu på hormonsprayer med oxytocin, som skulle kunna förbättra resultaten vid exempelvis samtalsterapi. Vill man få sin kärlek att blomma upp igen kan man alltså, kanske inom en inte alltför lång framtid, knapra oxytocin. Är man olyckligt förälskad kan man istället blockera dopaminsystemet och så är den saken ur världen.

Kanske är det inte riktigt så enkelt och kanske blir det aldrig verklighet. Jag tycker ändå det låter lite skrämmande. Ska man käka piller mot allt och slippa alla problem? Ibland tycker jag att människan gör det lite väl enkelt för sig. Om det inte fanns olycklig kärlek, vad skulle hälften av alla popsånger handla om? Det skulle inte finnas en marknad längre. Ingen skulle kunna relatera till snyftande kärlekshistorier där de två inte får varandra i slutet (typ klassikern Casablanca) för hur kan man relatera om man aldrig upplevt det? Jag är medveten om att jag överdriver något här, men det blir lite som i Eternal Sunshine of the Spotless Mind (en av mina favoritfilmer för övrigt). Man tar den enkla vägen. Not for me, men alla får ju göra som de vill. Känns bara lite trist att de bästa känslorna man kan ha ska manipuleras med lite kemikalier.