fröken u

Det är något med hösten som får en att längta efter tedrickarstunder, sparkande i gulnande lövhögar och ihopkurande i den där stora mjuka halsduken som man tagit på sig som skydd mot de kyliga vindarna. Särskilt tedrickandet bör inte göras i ensamhet. Det bör göras i en soffa med halvmörker utanför och stearinljusmörker innanför och någon att mysa med. Hösten får mig att längta efter förälskelse och romantik. Mina vårkänslor är felprogrammerade. De kommer ett halvår senare än alla andras och så har det varit så länge jag kan minnas.

Våren är visserligen pånyttfödelsens tid med alla blommor och blad som slår ut igen efter vintervilan och kanske logiskt sätt även tiden för nya förälskelser, men för mig fungerar det tvärtom. Mina vårkänslor på hösten kanske är en motreaktion mot att allting dör. För hur skulle man stå ut med rusket och de kala trädgrenarna om man inte hade något som höll ens humör uppe? Något att tänka på och längta efter. Något som var gräddnougatpralinen i ens Alladinask.

Enda kruxet är att än så länge är rollen som ackompanjerande tedrickare och mysobjekt ledig och hur mysigt det än kan vara att tända ett ljus och dricka lite te för sig själv är det inte samma sak som när man är två.