fröken u

Glassar som legat lite för länge i frysen kan vara farliga. Fick ett sjukt glassbehov tidigare idag och passade på när de reade ut för halva priset i skolans cafeteria.

Det där som kan hända, att tungan fastnar om man slickar på lyktstolpar (nej, jag har inte provat), det kan också hända med för isiga glassar fick jag bittert erfara. Det var visserligen inte tungan som fastnade denna gång utan underläppen. Jag kände först ett litet stick när jag ganska oförsiktigt och tankspritt drog bort glassen från läpparna, för jag kände ju att de liksom klistrats fast lite grann. Det var först en liten stund senare när det börjat blöda och svida som jag upptäckte att lite skinn nog blivit kvar på glassen. Aj, aj i munnen. Inte en känsla jag vill uppleva igen.

Två morgnar i rad har jag nu vaknat med ett leende på läpparna. Så härligt.

Skolan har kickat igång. Har hittills hunnit med att starta upp två kurser. Den tredje och sista börjar idag. De två första, informationsdesign och tidskriftsdesign och -produktion, verkar riktigt kul. Precis sådant jag är intresserad av och även om det verkar vara mycket att göra i båda kurserna så ser jag fram emot det. Lite som varumärkeskursen i våras som var grymt stor och jobbig men samtidigt vansinnigt rolig (den kreativa halvan, teoridelen var nyttig men tyvärr gjorde omständigheterna runt omkring att den blev ganska rörig).

Förra hösten var det tungt att komma igång. Jag tror att mycket av det berodde på den stora förvirringen och dåliga upplägget som rådde. Har lagt det bakom mig nu och tror att den här hösten blir både bättre och roligare. Ett tiotal i klassen har eller kommer att försvinna utomlands. Har ännu inte fått grepp om vilka riktigt, men känns lite konstigt att inte se alla som man brukar. Särskilt fröken a kommer att vara saknad även om jag önskar henne stort lycka till i Skottland.

Tillbaka till morgonleendet. Det är inte skolan som är orsaken. Även om jag gillar studier har jag aldrig varit så mycket plugghäst. Ibland är det bara så att det händer bra grejer i ens privatliv och det gör det i mitt just nu. Åtminstone hoppas jag att de kommer visa sig vara bra, men innan jag vet säkert säger jag inte mer än så.

Things to do, places to be... To be continued.

Det är något med killar som sjunger på skånska. Som liten avskydde jag skånskan och tyckte att det var den absolut fulaste dialekten. Det har ändrats, mycket tack vare Måns i Anders och Måns samt Hej Domstol!-gänget som var på P3 för ett antal år sedan. De pratade härlig skånska och jag insåg att det fanns olika varianter, precis som det finns olika varianter av östgötskan. Norrköpingsöstgötska är absolut inte samma sak som Boxholmsöstgötska eller Mjölbyöstgötska.

Hur som helst, tillbaka till killar som sjunger på skånska. Jag vet inte vad det är, men det låter så härligt. På min lista finns Timbuktu, Familjen och senaste fyndet Emil Jensen. Förutom att de gör bra musik så diggar jag deras röster starkt och framför allt dialekten. Ska man sjunga med till deras låtar låter det konstigt om man inte själv tar till skånska. Det blir inte samma låt. För att ta ett ytterligt exempel, hur skulle Östgötacasanovan låta om man inte sjöng den på östgötska? Den skulle förlora sin mening totalt, så visst är dialekten viktig. Dessutom är det lite charmigt att höra vart någon kommer ifrån, ful eller fin dialekt till trots.

Det "lönar sig" att ha bra vänner. Fina fröken s som slavat hela sommaren på ett av matställena på Kolmårdens djurpark bjöd mig själv och fröken p på en heldag i parken. Egentligen började vi skolan på riktigt idag, men med bara en lektion 8-10 så sedan hade vi hela dagen till förfogande. Har inte varit i djurparken sedan jag var gissningsvis sex eller sju år och tänkt åka dit ungefär sedan jag flyttade till Norrköping, eftersom den ligger så nära. Dagens besök gjorde mig inte besviken. Parken är verkligen en upplevelse och om det stämmer som fröken s hade hört att den är Sveriges finaste kan jag bara hålla med. Det gör jag förresten även om det inte skulle stämma. Så mycket att se och så mysig att gå runt i.


Kameran gick varm, liksom min nacke som fick sig en rejäl dust av solen som sken från en molnfri himmel. Bättre väder hade vi inte kunnat önska oss. Efter cirka två veckor med växelvisa regnskurar hade vädergudarna bestämt sig för att bjuda på strålande sol och lagom värme, varken för varmt eller för kallt. Delfinshowen var såklart en höjdpunkt. Extra kul att se herr w skymta förbi i videosnuttarna som visades, trots att han inte jobbar som delfinskötare längre, mer än som inhoppare. Han har mycket för sig den mannen.


Tigrarna var fina och visade verkligen upp sig. Fick en hel del fina bilder på dem trots att det var en repig glasruta emellan. Tyckte dock den repiga glasrutan kändes ganska betryggande. Vill inte komma för nära de där kissarna. Gorillorna var speciella. Som fröken p sa så kändes de lite som människor som satt på sig gorillakostymer. Någonting i blicken som kändes bekant och närbesläktat när de såg rakt på oss. Sen verkade de dessutom vara ungefär lika förtjusta i att bli fotograferade som jag själv är :P

Barn leker för att förstå sig på omvärlden och öva sig på att bli människor. För mig är det också det bästa sättet för att öva mig i Adobe-programmen och lära mig nya funktioner (något som är nödvändigt i mitt kommande yrkesliv). Till min hjälp tar jag ofta olika tutorials, Bittbox är en favorit. Tydliga och mycket användbara tutorials om allt möjligt i Photoshop och Illustrator. Tack vare Bittbox är jag faktiskt kompis med Illustrator numer, från att inte alls ha kommit överens. Det var lek tillsammans med handfast guidning som gjorde det. Lite som barnuppfostran.

Ovan är ett smakprov från kvällens övningar.

1. Vid stationer hänger ofta skumt och/eller fullt folk, särskilt på helgnätter som i allmänheten är stökigare än vardagsnätter. Någon skummis/fullis kan i sin förvirring få för sig att göra åverkan på min cykel.

2. Jag tycker om min cykel.

Igår lämnade jag cykeln på stationen. När jag idag skulle hämta den hade någon smartis tagit en annan cykel som saknade sadel och slängt den ovanpå min cykel så att min cykel lutade krafigt mot den bredvid och bar upp den kastade cykeln med cykelkorgen. Som tur var verkade min cykel vara oskadd. Kanske behövs det påfyllning av luft i däcken, men det behövdes antagligen redan sen innan. Jag har en kanske löjligt stark känsla för vad som är mina grejer och att ingen ska komma och tafsa på dem olovandes. Låt bli min cykel!

Turnéavslutning i gamla hemstaden, det kan bara bli succé. Tillsammans med cirka 11 000 andra människor lät jag mig förföras och uppslukas av Lasses musik igår. Från första ackorden hade han mig fast och känslan av att ha upplevt något stort har ännu inte lämnat mig. Konserten i Sporthallen i december i fjol var den bästa Winnerbäckkonserten jag varit på och ligger fortfarande på en förstaplats, men gårdagens föreställning ligger tätt därefter. Hade det inte varit för att Du gamla fria nord spelades i december men inte igår hade det blivit dött lopp.
Till en början var jag lite tveksam till den långa uppladdning innan huvudakten. Området öppnade redan fem och Lasse gick inte på förrän fyra timmar senare. Det första jag gjorde var att ta mig till fållan närmast scen och fick ett band runt handleden så att jag senare skulle få komma så nära scenen som möjligt. Området var avspärrat för 800 personer och hade man band kunde man sedan komma och gå som man ville, för att slippa hänga timtal framme vid kravallstaketet och inte kunna njuta av de andra akterna. För det var till dem jag skulle komma. Cissi, Nour och Maud Lindström inledde med musik blandat med en modern form av sexualupplysning. Därpå följde Emil Jensen. Jag har tidigare inte lyssnat på honom, trots att jag har vänner som är förtjusta i honom, men igår blev jag nästan lite kär i honom. Han var så härlig, rolig och rättfram. Kanske ska försöka skaffa hans musik i alla fall. Sofia Karlsson sedan med folkmusik och vi passade på att besöka bajamajorna och inhandla skivor i skivbutiken.
En halvtimme senare underbara härliga Miss Li med energi för fem och ytterligare 45 minuter senare var det så dags för Linköpingssonen. Femte gången gillt och jag tycker bara att han blir bättre och bättre. I duetten med Miss Li Om du lämnade mig nu började Miss Li gråta på scenen av rörelse och jag tycker att det säger ganska mycket om hur resten av konserten var. Underbart är det enda jag kan säga.

Första filmkvällen på väldigt länge. Valet av film föll på Ben X. Handlar om en kille med Asbergers syndrom. Annorlunda film och väldigt, väldigt sevärd. Jag gillar filmer som man blir överraskad av, där man inte från början kan räkna ut hur det går. Den här filmen är sådan. Pendlande mellan hopp och förtvivlan, ljus och mörker men mer än så säger jag inte för att inte riskera att förstöra nöjet för någon annan som inte redan sett filmen. Gör det!

Nej, jag lyssnar inte på radio och ser inte på MTV så ja, jag är lite efter gällande ny musik det vill säga låtar som alla andra redan lyssnat sönder och haft på hjärnan i ett halvår. Hur som helst, det var vår kära Legion (fadderiet för GDK och MT, förstår ni inte vad jag syftar på här så gör det inget för det har det ingen större mening i sammanhanget) som fick upp mina öron för melodin till Jason Mrazs I'm Yours i ett av sina gyckel. Fick så originallåten av fröken ovanpå och den har snurrat i iTunes hela eftermiddagen, om man kan säga att mp3-låtar snurrar. Förutom melodin gillar jag även texten men eftersom det ofta är svårt att höra exakt vad som sjungs i låtar i allmänhet vände jag mig till mina trogna låttextsajter för hjälp. Det som irriterar mig är att texten där inte stämmer med det Jason faktiskt sjunger och det är så på båda sajterna. Små ord här och var som inte finns med och ibland helt fel strofer i fel ordning. Dåligt, dåligt.

Men hm, en liten uppdatering av det jag nyss skrev kräver nu sin plats. På en av låttextsajterna (lyricsmode.com) finns två versioner av texten, där en faktiskt är den rätta! Med en gång lite mindre irriterad, men tycker fortfarande det är konstigt att ha två versioner av samma låttext på samma sida, då den ena inte alls stämmer.

Vilken utläggning det blev om låttextssajter nu då. Det var inte meningen. Är "ledig" ikväll. Egentligen är det sektionskamp och julphest och jag skulle ha varit nykter fadder, men förkylningsviruset som jag burit på över en vecka tycks nu vinna slaget över mitt immunförsvar och tvingar mig att vara hemma. Trots allt bättre att vila ikväll och kanske vara piggare i morgon då det bär av till kära grannstaden för sommarens bästaste konsert, det vill säga Winnerbäcks turnéavslutning. Har sett fram emot det sedan konserten i december förra året. Det var min första LW-konsert då han var på hemmaplan och det var faktiskt något alldeles extra. Bjuder han på halva den showen och upplevelsen han hade då är jag mer än nöjd. Bara inte snor och halsont kommer i vägen. Antar att det är elva dagars nolle-p som tillslut tar ut sin rätt och på sätt och vis är det skönt att inte behöva göra något alls mer än att ta det lugnt, vilket jag lovar är svårt när man varit uppbokad sedan förra tisdagen.

Hur som helst, här kommer rätt version av sången som sjunger mitt liv och fångar mina känslor just nu.

Jag har varit usel på att uppdatera på senaste veckan, men det händer för mycket med nollan och allt annat som har med faddrande att göra. Skoj och roligt och kul och underbart, men man har inte mycket tid över till att göra annat än äta, sova och ta hand om de nya. Lyx i helgen när jag unnade mig hela söndagen till att sova, se film, äta godis men faktiskt också städa lite.
Ikväll var det GDK:s festeri Tryckbars fest på Otten, men jag tog mig bara till förfesten och släntrade sedan hem. Känner en begynnande förkylning och sparar på krutet tills onsdag då det blir dunderfest i Linköping med cirka 5 000 pers, nollan och faddrar och de som har turen att få tag i en biljett på annat sätt. Millencolin spelar, det bjuds på öltält och kraftigt överdimensionerade ölglas plus mängder av skålar för allt från ens utbildning till knän (knäskål). Lovin' it så då går det ju inte att vara sjuk. Nu blir det hopp i säng för att hinna sova tills det är dags för morgonmöte med hela fadderiet (de som arrangerar hela grejen) en halvtimme tidigare än vad vi är vana när det bara är faddergruppen som möts. Sängen var det.

Fördelarna vann över nackdelarna i frågan om rödtottande eller inte. Nu är kalufsen alltså så kallat mahognyblond, vilket snarare ska tolkas som rödbrun. Hade hoppats på rött mer åt morotshållet, men är ändå nöjd. Med nyklippt frill är det extra kul med även ny färg. The change is complete.

Även fröken s fick en släng av toningen. Det blev så pass mycket över när hon kletat toning i mitt hår att hon impulsartat bestämde sig för att tona lite även hon. Finfina blev vi båda två även om färgen blev väldigt olika eftersom vi har så pass olika hårfärger från början. Även min handduk fick toningsvätska på sig. Resultatet där blev mer tveksamt :P

Imorgon är första gången på knappt tre månader som jag har en tid att passa. En tid som har med skolan att göra. En tid att gå upp till och infinna mig på ett visst ställe vid. Det känns konstigt och ovant. Samtidigt märks det att tiden går. Klockan är inte ens tio och redan är det mörkt ute. Så var det inte för bara några veckor sedan. Det blir mörkare snabbare och hösten rör sig allt närmare. Jag har ingenting emot den egentligen. Jag tycker om stickade tröjor, vantar, halsdukar, varma tekoppar, färgglada löv, frost och krispig luft. Det är bara all död som slutligen tar över som jag inte gillar. När löven tappat sina färger och det blir novembergrått och blött och lerigt. Då vill jag snabbspola till snötäcke och sedan raskt över till smältande sådant och de första vårblommorna. Hösten är också den tid då man under hela sin uppväxt börjat på någonting. Man har börjat skolan, börjat en ny årskurs, börjat med någon ny fritidssysselsättning, börjat träna och så vidare. Varje början blir som en bekräftelse på att ännu ett år har gått, för nu är det ju dags att börja på nytt igen, vilket också är motsägelsefullt eftersom naturen runt om en inte alls börjar på nytt utan istället dör och går i ide. Människan ligger ett halvår efter i sitt börjande. Att åren gick var någonting bra när man var mindre, då blev man ju lite större. För flera år sedan kom jag till en punkt då jag inte längre ser fram emot att bli större, jag trivs bra i den åldern jag är. Jag har ännu inte nått punkten då jag önskar att jag var yngre igen, men jag vet ju att den kommer förr eller senare, om kanske fem eller tio år. Åldrande är läskigt, liksom framtiden, för man vet ju inte vad som väntar. Hur kommer det kommande året att bli? Hur blir det när jag är klar med min utbildning? Kommer jag kunna få något jobb? Hur kommer mitt privatliv att gestalta sig under året som kommer? Året som gått har varit minst sagt turbulent när man tittar i backspegeln, även om jag kanske inte upplevde det så under tiden, men jag hade aldrig kunnat tro för ett år sedan att det skulle bli som det blev. Hade jag vetat på förhand hade jag ju heller inte kunnat bli positivt överraskad utan bara ointresserat fått mina förväntningar bekräftade och det är inte särskilt kul. Man behöver överraskningar i sitt liv, helst av den trevligare sorten då. Dåliga överraskningar är man helst utan, vilket säger sig självt. Får jag önska något för egen del skulle det vara Mannen. Jag vet att han finns där någonstans, jag har bara inte träffat honom än. Jag tycker det vore på tiden att han dök upp. Slutade uggla i vad det nu än är för vrå han gömmer sig i och tittade fram för att säga hej. Det vore trevligt. Om han fick tummen ur. Men för att önskningar ska slå in, ska man väl inte berätta dem för andra har jag hört. Så han lär inte dyka upp under det närmaste året. Bara att vänta. Och försöka ha så roligt under tiden som möjligt. Det börjar imorgon med första steget in i nolle-p.

Säkert ett helt unikt ämne på bloggar runt om i världen just idag, men jag kan inte låta bli. Har genomlidit fyra timmars massuppvisning och propaganda från landet i öst. Jag skriver genomlidit eftersom fyra timmar är väääl länge för en invigning. Filosofin tycks ha varit "kan vi dra ut på det, så gör vi det". Varför hade de annars en timmes propagandaspäckad show innan något som hade med själva OS att göra satte igång och varför skulle OS-elden tvunget forslas runt arenan i en stafett och sedan ännu ett varv x antal höga meter upp från marken, för att ta några exempel?

Massuppvisningarna med tusentals kineser som rör sig synkroniserat är visserligen imponerande, men samtidigt lämnar uppvisningen en bitter eftersmak när Kina försöker föra fram bilden av harmoni, världsfred, möten över gränserna och att respektera de minoriteter som finns i landet när motsatsen gång på gång bevisas. Falskhet är bara förnamnet.

I mitt huvud dyker också frågan upp om London som hyser nästa OS kommer försöka bräcka Kinas maffiga uppvisning eller om någon faktiskt tänker till, visar måttfullhet och istället låter idrotten stå i centrum. En fråga som jag får svar på först om fyra år.

Ännu en dag med regn. Det tycks alltid bli så när jag åker hemhem. Nu var inte detta hemhembesök särskilt planerat, utan följden av lillskruttans glasbit i tassen, men planerat eller ej, det tycks alltid bli sämre väder så fort jag styr kosan sju mil sydväst (eller vilket väderstreck det nu blir).

Nu är det bestämt att jag stannar tills lördag förmiddag. Dels för att ta hand om liten hund så länge som möjligt och avlasta mamma som redan har två katter att sköta om (också syrrans) och dels för att jag just har beställt klipptid. Inget är så skönt som att få håret lite kortare när det börjar bli hängigt och slitet i topparna. Dessutom vill man ju vara fin till nolle-p... Vi får se hur det blir med den eventuella färgningen. Ska jag våga/kunna bestämma mig månn tro?

Liten, liten glasbit i tass gjorde det inte alls roligt att vara liten hund igår. Antagligen trampad på någon gång under fredagen för på lördagsmorgonen ragglade liten hund och kunde inte stödja på ena framtassen. Utan bil och på en lördag är det inte lätt att ta sig till den enda öppna veterinärmottagningen i länet, Valla Djurklinik i Linköping när man själv befinner sig i Norrköping. Vid sådana tillfällen är det väldigt skönt att ha föräldrarna så pass nära att de kan komma och hämta och skjutsa. En hel eftermiddag i väntan på först undersökning och sedan behandling, för självklart blir alla djur sjuka på helgen och vi var inte ensamma på mottagningen.

En sövning och lite karvande i tass senare var glasbiten borta. Faktum var att den var så liten att veterinären tappade bort den när den väl var ute. En groggy hund med knallrosa bandage runt lilla tassen fick följa med hemhem och jag som hade tänkt spendera min sista lediga vecka innan nolle-p drar igång i Norrköping fick raskt ändra mina planer. Nu väntar istället en vecka med gratis mat och sällskap av föräldrar och två katter. Så fort lilla Nicki kvicknat till (vilket hon redan har gjort) kanske också en och annan långpromenad i skogen. Inte som jag tänkt, men antagligen bra ändå.