fröken u

Ett hål i min allmänbildning är att inte tidigare ha läst Karin Boyes dikter och i synnerhet inte den mest kända. Klart jag känner till inledningsstrofen, men har aldrig ägnat resten någon uppmärksamhet. Skäms på mig. Den stämmer så bra in på så mycket.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Idag är det ett år sen jag blev med blogg och skrev mitt första inlägg. Då trodde jag att jag kanske inte skulle orka hålla motivationen uppe så länge, men den finns trots allt där fortfarande. Antalet dagliga läsare har stigit något sedan början, men jag misstänker starkt att det mest är min närmaste vänkrets som kontinuerligt läser mina tankar. Ambitionen har aldrig varit att hamna på några lästopplistor. Bloggen är ett sätt att skriva om sådant som händer i vardagen och sådant som för tillfället upptar mina tankar. Vissa ämnen är svåra har jag märkt. Visst känns för tungt för att göra offentligt medan annat helt enkelt är för privat eller intimt. En hel del nonsens knackas också ner men det är fördelen med en personlig blogg, jag kan skriva precis vad jag vill (så länge det inte bryter mot några lagar) utan att behöva bry mig om vad någon annan tycker. En frihet och ett ansvar.

Nu i helgen har jag tänkt på det sociala spel som pågår på varje uteställe varje fredag- och lördagkväll. För det mesta blir det Trappan för vår del, men det är ett exempel lika bra som något, även om stämningen skiljer sig från ett "vanligt" uteställe där det förekommer mer knuffande och uppenbar köttmarknad. Det är just det här med raggandet jag tänker på. Vad tror vissa killar egentligen (och tjejer också, men jag ser det ut perspektivet jag har erfarenhet av)??!

Fulla och dräggiga kommer de fram när man står på dansgolvet med sina kompisar i en lite grupp. Börjar dansa bredvid, strax bakom eller tränger sig helt fräckt in i vår lilla grupp och dansar så nära att man inte kan undvika att stöta in i dem titt som tätt. Ignorerar bäst man kan, vänder sig bort, försöker förflytta sig men de hänger efter, dansar oberört vidare okänsliga för subtila vinkar. Lutar sig äckligt nära med stinkande andedräkt och försöker säga något som man inte hör på grund av hög musik och ointresse. Försöker på nytt få kontakt. Helgens exempel var high five.

Varför. Skulle. Jag. Vilja. Göra. High. Five. På. Dansgolvet. Med. En. Total. Främling. Som. Stör. Mig. Och. Mina. Vänner? Vad trodde killen i fråga att det skulle leda till?

Något annat man sett alltför många gånger är killar som kommer fram och försöker ragga upp en av oss i gruppen. När responsen uteblir går puckot vidare till någon annan i gruppen och försöker där istället. Ett: Att försöka ragga genom att komma och störa dans funkar inte. Två: Om man ändå skulle vara mottaglig för sådana närmanden, blir man smickrad av att vara nummer två eller ibland tre som killen försöker med?

Varför fortsätter vissa killar på detta sätt? Ger det trots allt utdelning tillräckligt ofta för att anses som bra? Jag är medveten om att en okänd andel varje utekväll mest är ute efter en tillfällig förbindelse, kraven är kanske lägre då, men ändå? De gånger det hänt mig eller mina vänner blir jag bara irriterad. Vad har de för rätt att störa min utekväll när jag inte sökt kontakt och ignorerat deras försök till detsamma? Låt mig vara! Jag är inte ute efter ett slabbigt hångel när jag går ut. Jag är där för att ha kul med mina vänner och titta på folk som gjort sig lite finare än annars. Guldkornen hittas ändå inte på uteställena, dem träffar man nykter i vardagssituationer och lär känna innan man utbyter saliv eller annat. Kanske läge att hänga på sig en skylt med "inte intresserad" nästa gång man går ut?

Att campus Norrköpings studenter hyste så många cowboyhattar i sina garderober hade jag aldrig kunnat gissa. Temat för gårdagens sittning, vilken föregick eftersläppet till Springbreak var cowboys och indianer. Ungefär hälften hälften. Skojigt att se så många springa runt utklädda, men vart kom hattarna ifrån?! Frågan förbryllar och fascinerar mig fortfarande. Är det det cowboysinfluerade modet för några år sedan som är orsaken, eller har folk hemliga böjelser som de bara kan leva ut på temafester, för att det är för skämmigt att gå runt i hatt annars? Särskilt cowboy sådan då.

Köpte själv en hatt under Berlinresan. En gång tidigare har jag gått runt i hatt. Det var i åttan när var och varannan skulle ha en fiskarmössa. Jag hade min en enda gång i skolan. Alla kommenterade och ville prova. Låt min hatt vara! I USA är det direkt oförskämt att försöka låna någon annans hatt. Visserligen är hattanvändandet mer utbrett där än här hemma, men min hatt är min hatt. På samma sätt får jag fler blickar när jag går runt i min nyinköpta hatt än när jag är utan. Folk verkar inte vana vid huvudbonader, untantaget keps, men ärligt hur snyggt är det egentligen?

Springbreakfesten kom precis i rättan tid. Våren slår ut lite mer för varje dag och jag blir förvånad hela tiden över hur långt lövsprickningen kommit på träd som nyss bara var kala grenar. De blommande träden är de vackraste. Saknar körsbärsträdet utanför mitt fönster hemhemma.

Det kan i alla fall knappast bli tråkigare än förra året där faktorerna; endast ett dansgolv, sand över hela sagda dansgolv, kass musik och avsaknaden av ljus dödade partystämningen totalt. Ett ganska bra utgångsläge för en festkväll om man tänker efter. Kan som sagt inte bli värre.

Kvällen är tänkt att inledas med premiärgrillning uppe på taket, bara vädret håller i sig. Ser skönt ut nu, men fröken har varit ovanligt seg på att ta sig ur sängen denna dag så innan väderleken kontrolleras krävs en dusch och lite mer mat i magen än bara frukost. Det är så lätt att fastna i mysläge.

Kylskåpet behöver fyllas för frukost imorgon och fröken behöver luftas. Det gäller att njuta av våren och lövsprickningen så mycket man bara kan. Tack och lov för att jag inte är pollenallergiker. Hm, hur var det nu? Dusch fanns det visst nåt som hette...

Smakprov från världens längsta galleri som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Det regnade när vi var där, vilket inte var helt fel väderlek. Inga skuggor på korten och stämningen stämde bra med att besöka muren. Den är inget solskensobjekt direkt med tanke på dess historia.



Konstverken var en blandning av "riktiga" konstverk som det ovan och korta budskap av mer klotterartad typ, varav många gjorts av tillfälliga besökare. Många olika typer av fredsbudskap och uppmaningar till demokrati, vilket nog var det som gjorde störst intryck på mig, just på grund av sammanhanget.



Figurerna nedan förföljde oss på resan. På hotellet visade de rumsnumren i trapphuset och vi såg dem även som grafitti på andra håll i staden, plus någon bok där de figurerade. Antar att de är ganska kända.

Glasspinnar som är för små och smala så man får ont i handen av att hålla i dem och försöka balansera upp den (ofta) tunga glassen. Bonusproblem är sådana glassar där glassens överdrag runnit en bit ner på pinnen så man har ännu mindre att hålla i om man inte vill få fingrarna helt inkletade med choklad, eller vad nu överdraget kan vara av.

Härligt är dock att vädret för tillfället svängt mot vår och försommar. Uteserveringarna fylls och solbrillorna åker på. Förutom på såna som mig som har glasögon. Ytterligare ett i-landsproblem, men det får kanske bli morgondagens.

Tillbaka från en underbar resa till Berlin. Allt var perfekt utom vädret. Som tur var höll det upp förmiddagen vi spenderade i Potsdam och slottsparken där, men resten av tiden var det antingen gråmulet eller regnade. Mindre bra var även de trötta fötterna man drabbades av, men det är ju sådant man får räkna med under storstadssemestrar. Som tur var slapp jag i alla fall skoskav.

Höjdpunkter på resan var:

• Judiska muséet - otroligt häftig byggnad och bra utställning
• East Side Gallery - det som finns kvar av muren, världens längsta galleri med 1,3 km grafitti
• Den italienska restaurangen vi åt på de två första kvällarna - när hotellet och otroligt god mat, tomatsoppan rekommenderas
• Shoppingen - Var runt på flera ställen men vill man ha många roliga affärer samlade på ett ställe kan man besöka Alexanderplatz och gallerian Alexa
• Chailatte på Starbucks - kommentarer överflödiga, varför finns inte Starbucks i Sverige?!

Förhoppningsvis kommer jag tillbaka till Berlin någon gång när vädret är bättre. Absolut en stad jag vill besöka igen!

Imorgon far vi till Berlin, mina flickor och jag, för att kolla på konst och se den tyska huvudstaden. GDK:arna har blivit speciellt inbjudna att följa med på kulturvetarnas studieresa och det är klart att man inte vill missa en sådan chans till kulturupplevelse. Bussen går tidigt, tidigt från Linköpings resecentrum. Upp vid fyra för att hinna med tåget, men det kan det vara värt. Förhoppningsvis går det att slumra lite på bussen.

Förutom reseförberedelser har dagen ägnats åt examinationsuppgiftsskrivande (puh, långt ord!) i retorik. Kursen avslutades innan praktiken för sju veckor sedan, men inlämningen på examinationen lades senare just för att ge oss mycket tid. Det här med deadlines långt fram i tiden är aldrig bra för pluggmoralen så det har blivit som vanligt att sitta i sista stund. Dock lite imponerad av mig själv över att ha lyckats få ihop någonting ganska vettigt på bara en dag. Dessutom en dag fylld av trötthet efter nästan ett dygns äventyr i Linköping, men det var det värt.

Retorikuppgiften representerar ändå på något sätt ett avslut med inlämningsuppgifter och liknande. Nu är det bara rapport om praktiken kvar. Inlämnad igår, men opponering och redovisning kvar och sedan tenta i immaterialkursen. Sedan är det sommarlov. Stressen över skolan har redan börjat lägga sig och förhoppningsvis ska Berlindagarna göra sitt till för den saken. Imorgon bär det av. Hopp i säng nu för att i alla fall få några timmars blunder.

För en vecka sedan gjorde jag min sista praktikdag på Arbis. Igår var jag där igen för att prata om framtida uppdrag. Har nu fått flygblad, affischer, programfolder och programblad för sommarens musikal på mitt bord. Jätteroligt, dels för förtroendet och dels för att jag aldrig gjort något liknande på egen hand förut. Mitt första riktiga uppdrag! Nu när de väl har förstått vad jag kan göra, utöver hemsidan, är de inte sena med att ge mig uppdrag och börjar redan snacka om höstens föreställning. Kul att känna sig uppskattad. Det enda problemet är som vanligt tidsbrist. Med två viktiga inlämningar i skolan innan vi far till Berlin på måndag är det svårt att hinna eftersom affischer och flygblad skulle ha varit klart typ förra veckan. Bara att vänja sig. Känns som att "det skulle ha varit klart igår" inte kommer att vara något ovanligt i framtiden heller.

Ikväll smiter jag dock från allt vad skola och extraarbete heter för att göra Ryd osäkert. Får försöka att inte virra bort mig. Det lär vara ganska lätt hänt där har jag hört.

Det gick bra.
Det är långt till lördag.

If you wait for me
Then I'll come for you
Although I've traveled far
I always hold a place for you in my heart

If you think of me
If you miss me once in a while
Then I'll return to you
I'll return and fill that space in your heart

Remembering
Your touch
Your kiss
Your warm embrace
I'll find my way back to you
If you'll be waiting

If you dream of me
Like I dream of you
In a place that's warm and dark
In a place where I can feel the beating of your heart

Remembering
Your touch
Your kiss
Your warm embrace
I'll find my way back to you
If you'll be waiting

I've longed for you
And I have desired
To see your face your smile
To be with you wherever you are

Remembering
Your touch
Your kiss
Your warm embrace
I'll find my way back to you
Please say you'll be waiting

Together again
It would feel so good to be
In your arms
Where all my journeys end
If you can make a promise
If it's one that you can keep
I vow to come for you
If you wait for me

And say you'll hold
A place for me
In your heart.

(Tracy Chapman)

Ibland blir man så nervös att tiden liksom stannar. Kroppen skakar, djupandning hjälper inte för att lugna den skenande pulsen och fjärilarna dansar tango i magen. Att inte veta om man i den avgörande stunden kommer uppfyllas av glädje eller besvikelse är det värsta, men kan också vara så fruktansvärt underbart när det visar sig att det går bra. Det jobbiga är bara att man inte kan veta det  förväg.

Ovanstående är en låttitel av Bad Religion, men jag ansåg det passande som rubrik till det jag tänkt ägna dagens inlägg åt.

Det är egentligen otroligt hur stor skillnad något väldigt litet kan göra. Det kan vara några ord, en gest, en hand på en axel, ett leende i rätt ögonblick, en trevlig lapp eller en oväntad gåva. Det kan vara i stort sett vad som helst och störst betydelse kanske ändå det har som är minst, men som finns där och kommer naturligt. Den lilla uppskattningen som vi tyvärr ofta missar men som kan förhöja en hel dag. Angela säger det bättre än någon annan, i My So-Called Life såklart:

Sometimes someone says something really small, and it just fits into this empty place in your heart.

Det är de små grejerna som visar oss att vi inte är ensamma i världen, att vi är omtyckta och uppskattade och att någon bryr sig om. Min mormor kunde konsten att sprida glädje och kärlek runt omkring sig, ofta med små medel. Det är väl därför hon lämnar ett sådant tomrum efter sig när hon inte längre finns. Hon hade kommit på hur man älskade och blev älskad tillbaka. Hon var glad för det lilla i världen, det hon fortfarande kunde göra och klarade av. Det är en avundsvärd gåva, som jag önskar att jag också får när jag blir gammal.

En ny bekantskap gjorde att jag fick upp ögonen för den utmärkta serien xkcd. Det krävs nog viss nördighet för att uppskatta den, vilket betyder att den är alldeles perfekt för mig :) Jag bjuder på ett par exempel. Läs fler på xkcd.com.



Detta är jag i en videobutik...

Detta skulle jag ha skrivit om i helgen, men blogg.se låg nere då (som en och annan kanske märkte). Hur som helst var helgen alldeles perfekt. Plånboken håller kanske inte med mig, men jag fick å andra sidan valuta för pengarna och sådant jag behövt länge i garderoben. När väskan man har gått runt med i fyra år bokstavligen börjar falla sönder i trasor kan det vara dags att skaffa en ny.

Humöret åker berg-och-dalbana med mig för tillfället. Igår kändes allt tungt och jag var ofattbart trött i hela kroppen. Idag har återigen varit en on-top-dag och de minsta småsakerna får mig att le. För många omvälvande saker som hänt på för kort tid kan vara orsaken.

Måste snart skiljas från min kära praktikplats. Är ledig imorgon så fredag blir min sista dag. Sorgligt. Dock verkar det som om skilsmässan bara blir tillfällig. Har erbjudits att sköta hemsidan även i framtiden, något jag gladeligen tackade ja till. Enda nöten att knäcka nu är vad jag ska ta i arvode. Vad är arbetet värt och hur lång tid kan anses vara rimligt? Hur mycket och hur ofta behöver man uppdatera? Svårt det där. Min bebis kan beskådas på www.arbis.se

Har även blivit erbjuden att göra grafiskt material till sommarföreställningen, vilket betyder affischer, programblad och flygblad. Förutom en nyttig erfarenhet och bra merit i CV:t är jag jätteglad för förtroendet och att de verkar gilla mig tillräckligt mycket för att vilja ha fortsatt kontakt. Att det skulle gå så bra hade jag inte vågat drömma om när jag ringde mitt första samtal och det var nära att jag fick nej med en gång. Det är helt klart kontakter som gäller här i världen.