fröken u

Ibland blir man så nervös att tiden liksom stannar. Kroppen skakar, djupandning hjälper inte för att lugna den skenande pulsen och fjärilarna dansar tango i magen. Att inte veta om man i den avgörande stunden kommer uppfyllas av glädje eller besvikelse är det värsta, men kan också vara så fruktansvärt underbart när det visar sig att det går bra. Det jobbiga är bara att man inte kan veta det  förväg.

Dagen började inte bra alls. Hade svårt att somna igår kväll och kändes därför ganska skönt när jag vaknade och fick intrycket av att klockan var kring nio. Något nedslagen när jag insåg att den bara var sju och jag var för pigg för att somna om. Brist på sömn om något spelar in på mitt humör och hur resten av dagen blir.
Steg hur som helst upp, klädde på mig, åt frukost och gjorde allt det där andra som man gör på morgnarna och begav mig, något sent mot Arbis. Saknat stället lite över påskhelgen så egentligen var jag ganska glad att gå dit igen, men vädret var inte samarbetsvilligt. Massvis med snö hade fallit under morgonen och det snöade kraftigt när jag begav mig.
Hann bara nerför trapporna utanför tornet när det plötsligt kändes kallt och dragit om vänsterfoten. Blickar ner och ser till min förtret att blixtlåset har gått upp på stöveln. Mina älskade stövlar som hållit tappert i fyra vintrar och som jag verkligen älskar. Trasiga. Jag har varit rädd för att det skulle hända, men trodde att jag klarat ännu en vinter med dem och att besväret med vinterskor var över för den här gången. Jag äger inga andra vinterskodon, inga som finns här i Norpan i alla fall. Alternativet, det enda alternativet, var converse. Alla som äger ett par converse och något gång har försökt gå med dem i vinterväglag vet att det inte är kul. Inte kul alls. Man halkar och slinter och det kommer in snö i de där hålen på sidorna och tyget suger åt sig av fukten och man kommer fram (om man ens kommer fram och inte har halkat och slagit sig halvt fördärvad på vägen) med iskalla, blöta fötter och skor som tar flera timmar på sig att torka. Så det var bara att skynda upp i lägenheten igen, byta både skor och kjol (den jag hade passade bara till stövlarna, inte till conversen) och ut igen. Kokhet och ännu mer sen och irriterad över vädret kom jag så äntligen iväg.
Pulsade hela vägen med nedböjt huvud för det tunga snöfallets skull, halkade och slant men lyckades hålla mig på benen ända till Arbis. Rent ut sagt förbannad när jag kom fram och de som känner mig vet att jag sällan blir arg. Humöret lugnade ner sig efter någon timme, mycket tack vare de underbara människorna jag har förmånen att träffa varje dag. Vid lunchtid kände jag mig mer vänligt sinnad mot omvärlden.
Hela eftermiddagen fortsatte det att snöa. Jag såg det genom fönstret och när det blev dags att gå hem hade det fallit någonstans mellan 15-20 cm. Alltså bara att pulsa tillbaka samma väg som på morgonen. Halkade inte lika mycket eftersom de plogat någon gång under dagen och underlaget således var något jämnare, trots att det kommit ungefär en decimeter ovanpå det plogade. Bilarna hade svårt att ta sig uppför Kungsgatebacken. En passagerare fick hoppa ut och skjuta på och flera slirade i köerna. Jag tog mig fram fortare till fots, trots conversen.
På Bergsbron mötte jag en av Arbismänniskorna. Han fotade snön och var lyrisk över hur fint och mysigt det var. Hans glädje smittade av sig på mig. Nästan hemma, med bara sista biten genom parken kvar, hade hans glädje över snön letat sig utifrån och in i mig och även jag kunde med ärlighet se det härliga i det, trots att det är slutet av mars och trots att jag längtar efter våren. Alla ljud dämpades, snön såg fin ut i all sin myckenhet och det luddiga och ombonade var så välkomnande. Jag började tänka på termobyxor och pulkor och snögubbar och springa i det vita fluffiga tills man inte orkar mer och skratt och halsdukar som hänger allt lösare kring halsen och vantar våta av snöbollskramande och annat härligt som det var alldeles för länge sedan som man ägnade sig åt. Det var då jag trillade. Vänsterbenet sprätte ut åt vänster och högerbenet försvann under mig. Jag föll inte hårt, snön var mjuk och tog emot mig, men knät tog styrk, som mina knän alltid gör. Typiskt svenskt var inte min första tanke "gjorde jag mig illa?" utan "var det någon som såg?". Insåg sekunden efter att jag inte brydde mig ifall någon gjorde det eller inte. Det var alldeles för länge sedan jag trillade omkull i snö. För det kan vara härligt, bara man har rätt kläder på sig. Det hade jag inte, men det gjorde inget eftersom jag snart var hemma.
Svårt att ta sig uppför trapporna sista biten eftersom de var fulla med snö och mina skor var hala men jag lyckades utan vidare missöden. In och av med dator och väska och fram med kamera för att ut och fota igen. Blev inga bilder med systemkameran den här gången. Det snöade fortfarande och jag ville inte riskera att den skulle bli blöt. Kompaktkameran fungerar bra den med. För även om snön gjort mig arg på morgonen och även om jag trillat omkull så är det numer sällan det faller såhär mycket snö och det var trots allt väldigt vackert. Världen ser så annorlunda ut. Liksom mjukare. Snö kanske inte är så dumt ändå.

Eller glömsk kanske jag ska säga. Har åkt hem till föräldrarna över påskhelgen. Släpade med mig både dator och kamera för att 1) kunna jobba mer med hemsidan 2) kunna ta kort 3) pappa skulle få testa kameran mer eftersom han är sugen på att köpa en själv. Varför blev det då inte som jag tänkt? FÖr det första glömde jag att ta med mig batteriladdaren till kameran och gissa om batteriet behövde laddas (för första gången någonsin)?. Inga kort alltså eftersom laddaren är det enda tillbehöret jag inte har lagt ner i kameraväskan. För att jobba med hemsidan behöver jag internet, inte stor idé annars och självklart glömde jag även nätverkskabeln hemma. Således inget Arbisjobb heller i helgen. Frustrerande men sant. Istället har jag ägnat tiden åt läsning, skönlitterär sådan. Sällan det hinns eller orkas med så på så sätt ganska trevligt, även om det inte var det jag tänkt. Tur dock att jag kom på att ta med mig det hemhem.

En annan sak med att vara hemma är att jag blir mycket tröttare. Redan framåt halv tiotiden börjar ögonlocken kännas tunga. Samtidigt sover jag längre på morgnarna. Antar att jag tar igen förra veckans dåliga sömn, något jag verkligen behöver. Börjar bli dags att knyta sig för kvällen. Det är ju faktiskt sjukt sent ;)

Har du inte sett den filmen, se den. Jag gillar inte principerna i boxning - att man ska puckla på någon annan så mycket man kan - men filmen var bra trots detta. Stor del av förtjänsten stod Russell Crowes skådespel för. Kan inte annat än beundra denne man, som verkligen imponerade på mig i A Beautiful Mind där han spelar nobelpristagaren John Nash. Nu gjorde han det igen, mycket tack vare ett väl skildrat levnadsöde. Som sagt, har ni inte sett Cinderella Man så se den.

Vårkravall igår och vårens andra visit på La Stairs. Har inte blivit mer än så av olika anledningar. Gårdagen var tyvärr en besvikelse. Vinterkravallen (som stod för årets första besök) var grymt rolig med kalasbra musik och den raka motsatsen till Vårkravallens blipblop/schlager/90-talslåtar som skavde i mina öron. Svårt att mana fram partyhumöret när man i princip sövs av musiken. Klart att alla kvällar inte kan vara lika roliga och de tråkiga får en att uppskatta de roliga mycket mer men igår hade jag behövt en rolig en.

Imorgon börjar fjärde veckan på Arbis. Tjuvkodade faktiskt lite i helgen, nördig som jag är, men det var ju så kul. Är otålig att få hemsidan klar så fort som möjligt så jag kan se hur det blir, vilket inte betyder att jag kommer att slarva, bara att jag är förväntansfull. Att något lilla jag kodat och byggt ska hamna på webben känns helt jättespännande :) Kanske sagt det förr men jag säger det igen, jag kunde inte trivas bättre på en praktikplats!

Så har skissarbetet på Arbis nya hemsida gått över i kodknackande. Fick klartecken igår att köra på. Visade sig dock att det inte bara var att köra, på några månader hinner man glömma läskigt mycket av det man lärt sig i html/css. Behovet av en uppfräschning blev tydligt när jag inte ens kom på vart man skrev in sökvägen till css-filen i html-dokumentet. Det där sa antagligen ingenting för någon som aldrig prövat html, men hur som helst så är det väldigt basic. Några googlingar och kollningar på gamla html-sidor senare och jag känner mig avrostad. Gav mig på att göra en dropdownmeny idag, något jag inte testat förut. Det var klurigare än jag trott men antagligen inte oöverkomligt, även om den inte ser så snygg ut för tillfället.

Det märks för övrigt att det drar ihop sig till premiär på lördag. Idag började repetitionerna redan tidigt på eftermiddagen, i vanliga fall startar de inte förrän efter fem ungefär då jag går hem. Trevligt att lyssna på och ganska spännande. Det är något särskilt med teater. Jag kommer att sakna det om dryga tre veckor när min praktikperiod är över. Att det ska gå så fort!

Har också hamnat i ett konstigt läge då jag tittar överdrivet mycket på lättsmälta Hollywoodfilmer, pinsamt ofta romaniska komedier där man redan från början vet att pojke får flicka i slutet efter visst tjorv. Jag ser dem inte för att jag tycker att de är bra. Amerikanska komedier med förutbestämda slut och förutbestämt minspel hör verkligen inte till min favoritgenre när det gäller film, men det är något i den där förutbestämdheten som för tillfället tilltalar mig. Det känns liksom tryggt och man vet att man kommer att bli omhuldad i knappa två timmar och kvarlämnad med en fussy feeling istället för grubbel eller olustkänslor, som man ibland kan få av djupare filmer. Sockervadd kanske man kan kalla det. Kladdigt och kletigt men ändå ganska gott ibland, om man får tvätta händer och mun efteråt.

Första dagen utanför den skyddade skolvärlden och i den inte lika omhuldade praktikvärlden. Efter mycket osäkerhet angående vart jag skulle kunna vara, lyckades jag i förra veckan få en plats på Arbis här i stan (mycket praktiskt att det dessutom ligger precis bredvid skolan). Än så länge har erfarenheterna därifrån enbart varit positiva. Faktum är att jag cyklade därifrån med ett leende på läpparna idag. Jag vet inte vad det är med stället, men det gör mig glad och människorna där är så positiva. Kanske är det också huset som talar till mig. Byggt 1865 och med den där lite hemliga, löftesfulla teaterkänslan i väggarna. Röda väggar och trägolv och gulddetaljer och gångar och trappor som leder man vet inte riktigt vart. Huset har en själ och fylls av alla de olika sortersmänniskor och aktiviteter som pågår där.
Idag hade jag bara ett kort möte med den konstnärlige ledaren för stället. Imorgon ska jag få en egen arbetsplats. Min kursansvarige tyckte nämligen det var viktigt att jag faktiskt var på stället för att känna in verksamheten och vad de sysslar med, istället för att bara stämma av och rapportera vid några få tillfällen. Lite nervöst men mest spännande och förväntansfullt. Lite läskigt också eftersom jag förväntas kunna en massa saker, men kul att få pröva om vingarna faktiskt håller. Jag tror det kommer att bli ett par roliga fem veckor framöver med många nya erfarenheter och förhoppningsvis en bra slutprodukt när det är över.

Hur ska man orka plugga något när man inte kan fokusera tankarna och ögonlocken bara vill falla igen? Hur ska man orka läsa när man inte fattar vad det står och huvudet känns packat med ludd?

Tungt ludd.

Om ludd kan vara tungt.

Hur ska man hinna när man skulle behöva tre gånger så mycket tid på varje dygn? Hur ska man orka motivera sig när man helst av allt skulle vilja begrava sig långt ner under täcket och inte komma fram förrän vitsipporna börjar göra detsamma?

Ni behöver inte ringa jourhavande psykmottagning. Jag går runt i lägenheten och pratar för mig själv av en anledning. Jag försöker memorera vad jag ska säga i mitt tal imorrn (det är den där retorikkursen som gör sig påmind igen). Jag har märkt att det hjälper att gå omkring och det hjälper att vifta med händerna och det hjälper att upprepa samma stycken flera gånger i rad. Jag övar på att göra mig så fri från stödord som möjligt och då gäller det att jag ungefär vet hela talets upplägg i huvudet. Därav vankandet och handviftandet.

Till mina åhörare: Jag lovar att vara försiktig imorgon när det väl är dags att hålla talet, så jag inte bitchslapar eller petar ut någons öga av misstag. Viftandet är bara ett sätt att komma fram till vad det är jag vill säga. Plötsligt förstår jag varför fransmännen är så kända för att tala med händerna. Vem skulle inte behöva vifta frekvent och frenetiskt för att lura ut vad det är man egentligen försöker säga, när man talar ett så krångligt språk som franska?

Min ständiga favorit Winnerbäck blev vald i dag i iTunes. Satte på blanda med alla låtar jag har av honom (vilket är ganska många) och började med Kom änglar eftersom den kändes rätt för stämningen jag är i. Nästa låt var någon från senaste skivan Daugava men jag kände inte för den så jag tryckte framåt. Lite överraskad när Kom änglar kom igen, fast u en annan version. Tyckte att jag ju redan lyssnat på den så jag tryckte framåt igen och då kom tredje versionen av Kom änglar! Vad är sannolikheten? Lyssnade dock på denna och sen blev det Hugger i sten. Någon låt emellan och så kommer en annan version av Hugger i sten. Igen. Vad är sannolikheten? Klickar fram några låtar, lyssnar lite och kommer till Kom. Lyssnar. Lyssnar en låt emellan och ni fattar mönstret. En ny version av Kom kommer. Till slut upprepas samma sak ännu en gång med Katt över taken och jag kan inte annat än skratta. Är det någon som spelar mig ett spratt eller har iTunes plötsligt börja blande efter likhet i låttitel? Väntar nu bara på liknande med Elden eller Med solen i ögonen eller någon av alla de andra låtarna jag har flera versioner av. Skulle inte kalla det dagens i-landsproblem för det är inget problem. Winnerbäcks musik är bara trevlig men att det kan hända gång efter gång efter gång på mindre än två timmar är ändå lite fascinerande.

Imorgon är första dagen på vårterminen. Första perioden har ett schema som kan ge vem som helst skrämselhicka. Inte nog med att vi i praktiken har tre veckor kortare period än alla andra, jag läser dessutom en kurs extra, bara för att jag gärna vill läsa den och det är enda chansen. Att vi har kortare än andra beror på en 3-5 veckors praktikperiod som är tänkt att knökas in innan påsk. Kommer bli desto lugnare sedan för då läser vi istället "för lite" poäng men frågan är ju om man överlever så länge.

Passade på att reafynda idag. Två träningslinnen och ett par converse för dryga trehundra känns definitivt som ett kap. Rätta mig om jag har fel.

Har även beställt den där wacomplattan som jag blivit lovad i julklapp. Hoppas, hoppas, hoppas att jag hinner få den innan helgen, men det är tveksamt. Väntar bara på att få öva mig tills ögonen svider och handen krampar. Det verkar helt enkelt så roligt och bra mycket smidigare än mus när man väl kommit på hur det fungerar.

Tre dagar till helg. Det gäller att se det positiva :)

Nya möjligheter och allt sånt där. *Tänk in lämplig klichée här*. Det är bara att hoppas på att 2008 blir ett lika bra år som 2007 var, för trots visst strul och tidvis motiga känslor så var det ett väldigt bra och händelserikt år. Har nu gått hälften av min utbildning. Känns läskigt att det är så lite tid kvar, för hittills har den sprungit alldeles för fort.
Inga nyårslöften för mig för vad är idén när man ändå vet att man inte kommer att hålla dem? Ska dock införskaffa nytt Friskiskort så jag kan komma igång med träningen igen och hoppas att jag får vara frisk och skadefri så jag kan utnyttja det också. Är det något jag saknat under hösten så är det träningen.
Hemfärd till beloved Norpan imorgon. Som jag längtar! Visst är det trevligt att vara hemma, inte behöva lägga ut massa pengar på mat och dessutom få den lagad till sig, men efter en tid vill jag tillbaka till mitt liv. Snart så.

Jag har tagit jullov för tillfället. Internet har fått vila i tre dagar. Vet inte när det hände sist men det har varit så mycket att pula med här hemma att jag inte har haft tid och faktiskt inte lust heller, om sanningen ska fram.
Nu är det mesta julstöket dock undanstökat och ett litet hål har uppenbarat sig såhär dagen före jul. En mindre trevlig "julklapp" var upptäckten att kursböckerna till i vår hamnar runt 1500 för en (!) kurs. Som student är man ju inte precis gjord av pengar så jag undrar hur det ska gå ihop sig. Inga vinterstövlar denna eller nästa månad heller alltså.
Desto trevligare var att det snöade en kort stund på förmiddagen. Det höll sig inte länge och det är inte många flingor som ligger kvar, men på grund av bristen på snö på julafton de senaste åren har man blivit mindre och mindre kräsen. Som det är nu dansar man ju nästan glädjedans bara det faller tre flingor. Detta skulle kunna leda till en lång diskussion om klimatfrågan, men jag stannar här. Inte sabba humöret så nära den stora familj- och släkthelgen. Kusinjul i år och åh vad roligt det ska bli :-)
Så från mig alla till er alla, en riktigt god jul!

Idag fick jag mina bilder. Först fanns de inte men när jag insisterade på att kundtjänst lovat mig att de skulle finnas så iddes killen bakom disken anstränga sig och faktiskt leta lite och tillslut hittade han dem i det sista kuvertet där de kunde tänkas vara. Snacka om lättnad. Annars var jag helt beredd att beställa från ett annat ställe och ge OnOff fingret. Det har jag i och för sig lust med i vilket fall, men lättnaden över att äntligen få bilderna var större än orken att bråka. Ett som är sant är dock att jag aldrig mer kommer köpa någonting av dem efter den rent ut sagt usla service jag bemötts med. Bilderna var i alla fall fina, alltid en tröst.

Något annat som hänt idag är också att fröken u på allvar börjat lyssna på metal. Eller egentligen hände det väl inte just idag, det har varit en process över flera år då jag blivit "tvungen" att uthärda både det ena och det andra, men på så sätt faktiskt också upptäckt band som jag gillar. Det speciella med idag var att jag just idag påbörjade försöket med att fylla ett speciellt hål i min musikaliska allmänbildning. Det musikaliska hålet stavas Metallica och KISS. Hittills har de mest varit namn för mig, självklart vet jag vilka de är och hur de ser ut, men hur de låter har jag haft pinsamt dålig koll på. Tills idag vill säga. Ska sanningen fram så gillar jag det. Inte allt, men stora delar. Så det kan bli.

Imorgon är det hemfärd som gäller, om jag hinner packa och få iordning på lägenheten så att jag kan lämna den med gott samvete vill säga. Det kommer alltid saker i vägen men jag måste hinna imorgon för jag har inte mat nog att stanna längre än så och det ska faktiskt bli lite skönt att komma hem. Jag kommer säkert få abstinens inom ett dygn och längta tillbaka lite till Norrköping, men samtidigt är det ju jul och då finns det i alla fall mycket att sysselsätta sig med. Godistillverkning, bakning, ihopsättning av pepparkakshus och julgranspyntning är mina ansvarsområden. Sämre kunde man ju ha det.

Duktig har jag varit idag. Första "lediga" vardagen på jag vet inte hur länge. Efter en ordentlig sov-/slappmorgon som involverade sidenpyjamas och fårskinnstofflor samt överdrivet tittande på tv-serier tog jag tag i saker. Har hunnit med besök till polishuset för att skaffa pass åt fröken s och en sväng på stan där bland annat benvärmare införskaffades. Väl hemma igen togs det tag i både tvätt och dammsugning och allmänt röjande, något som fått stryka på foten de senaste veckorna. Fick till och med tummen ur att laga ett par strumpor som stirrat anklagande på mig i flera veckors tid och en kofta som jag upptäckte hål i, i tisdags. En liten dust med css-kod och sen mer tv-serietittande. Man ska ju inte överdriva duktigheten på en och samma dag.

Oj vad konstigt det känns att gå hem vid halv fyra. Det känns konstigt att inte behöva sitta med någon skoluppgift till sent på kvällen efter det att man kommit hem. Det känns konstigt att inte ha någon tid inbokad med gruppen imorgon utan kunna stanna hemma hela dagen. Hej pyjamas! Du kommer vara min bästa vän imorgon.

Förklaringen till min nya frihet stavas projektinlämning. Deadline idag vid lunchtid och vi satt till sista minuten med finjusteringarna innan alla delar tillslut var klara. Det är alltid mer som måste fixas än vad man tror.

På fredag blir det konsert med min hero Winnerbäck. Näst sista konserten på hans höstturné. Från början skulle det vara den sista, men folk har ju bra smak och vill gå så de fick lägga in en till på lördagen. Längtar efter att se honom på hemmaplan för första gången. Allt som allt blir det en bra avslutning på en höst som var förvirrad i början men med tiden utvecklats och blivit något av det roligaste jag hållit på med i utbildningsväg. Bitarna har fallit på plats allt efter som och det var länge sen jag kände mig så motiverad till att lära mig saker.

Igår slog jag in min första julklapp för i år. En av många. Måste sätta fart, tiden går snabbare än man tror när det gäller sådana saker.

Ikväll är tid för mig, men först årets sista beslutsfattande styrelsemöte.

Nej, det är inte mig själv jag syftar på, även om man skulle kunna tro det ibland. Superfreak med Rick James. Det är en låt, om någon skulle ha missat att förstå det. Den är härlig att dansa till. Annars ägnar jag (kanske) överdrivet mycket tid ikväll åt spansk pop à la La Oreja De Van Gogh. Påminner om sommar, något man behöver i gråa november.
Jag försöker se något fint och positivt i varje årstid, varje månad men november är faktiskt bara ful och trist och kletig och mulen och grå. Förutom idag (ett undantag) då det var strålande sol och klart, men i gengäld svinigt halt och jag var glad att tagit mig helskinnad till och från skolan.
Annat var det när jag bodde i norr. Där är november rimfrostig och vacker förutom att dagarna är alldeles för korta. Det är nog det enda jag saknar från den tiden, förutom norrskenet och att det faktiskt nästan aldrig slaskade. Nu har jag en tacopaj väntandes och en hungrig mage. Tänk så bra uträknat!

Jag spyr på den. Mentalt. Ändå var jag varken på stan särskilt länge eller har tvingats stå ut med ståhejet tidigare i år. Det blir bara värre och värre. Julsångerna nöts tills man helst av allt vill stoppa bomull i öronen för att slippa eländet och julklappspappret hotar att begrava en tillsammans med stressade människor med alltför många varor i alltför långa köer. Det är så synd för egentligen tycker jag om julen. Det har alltid varit "Högtiden". Viktigare än påsk, midsommar och till och med den egna födelsedagen. Det som förstör känslan är hetsen och köphysterin samtidigt som budskapet om att ta det lugnt, stressa ner och tillbringa tid med nära och kära pumpas ut tills man kräks. Där kom den tillbaka - illamåendekänslan. För jag blir illamående och börjar hata mina medmänniskor lite grann, de där anonyma som är ute i julklappsjakten. Jag vägrar ställa upp på det i år. Såklart ska jag skaffa julklappar åt de jag ska fira jul åt, men aldrig i livet att jag tänker svälja hela betet och tillbringa varenda helg fram till den stora tilldragelsen med att trängas med folk bara för att komma över det senaste trendiga pyntet eller den perfekta stassen för jul och nyår. Nej. Jag vägrar.

Min hyllning till clementinen för några dagar sen hade jag inte mycket för. Men för att ta det från början. Idag snöade det när jag skulle gå till skolan. Det var minusgrader. Smart som jag är klär jag mig i converse. Platt gummisula och isig asfalt är inte en bra kombination och detta insåg jag lagom tills jag kom till backen ner mot Strömmen. Klarade backen fint men när jag nådde trappen som är sista biten tog det stopp. Eller snarare var det det det inte gjorde. Trappen var isig och isen var liksom välvd så foten liksom bara slant och vips så satt jag på rumpan och jag tror att jag kanade några trappsteg. Höll mig som tur var i räcket så jag slog mig inte så mycket. Istället sträckte jag både axeln, ryggen och rumpan (om man ens kan sträcka den?) på höger sida av kroppen samt lyckades göra något skumt med knäet så att det har svullnat upp och börjat värka. Inte förrän jag befann mig i trygghet i skolan och öppnade väskan för att ta ut mitt block upptäckte jag att den ena av clementinerna jag tagit med mig inte klarat fallet lika bra som jag gjorde. Ett djupt hack genom halva clementinen och clementinsaft över precis allting som befann sig i väskan. Roligare upptäckter har man gjort.

Beskedet som jag väntat på kom idag. Fick visserligen kravla mig upp i ottan (länge sen man vaknade när det fortfarande var mörkt) för att infinna mig på sjukhuset vid åttatiden, men det var det värt. Jag är nämligen friskförklarad! Båda hörselgångarna ser bra ut. Inga fler sjukhusbesök. Inga fler droppar i öronen som kletar ner både mig och kudden. Inga fler gigantiska utgifter på både läkarbesök och medicin som pajar den redan knapra csn-budgeten. En stor lättnad.
Att morgonen och cykelturen dessutom bjöd på strålande solsken, frost på marken och dimma över en åker gjorde bara saken ännu bättre. Det var det värt att frysa om rumpan för (långkalsonger på för första gången i höst). Fick en släng av hemlängtan. Där är det ofta morgondimma över fälten såhär års. Något man saknar när man bor mitt i smeten.

Rubriken ovan sammanfattar kvällen ganska bra. Mycket hopp och massa skak på dansgolvet. Tack och lov en bra DJ den här veckan och inte bottennappet från förra veckan. Tjockt på dansgolvet mest hela kvällen. De fina flickorna var där allihop. Äntligen. Inte bara de som gjorde kvällen minnesvärd, men där slutar det publika och det privata börjar.