fröken u

Det var något allvarligt. Infektion i örat som har gjort att det är alldeles igensvullet. Som en följd av detta hög feber. Roligare har man varit med om.

kom, håll om mig
vi blev födda för att leva
inte bara överleva

Alldeles för lite sömn. Lägga sig sent, inte kunna somna och vakna medan det fortfarande är natt, inte kunna somna om. Grått och regnigt utanför ökar chanserna för att somna om eftersom lägenheten i princip saknar mörkläggning, men ett ömmande öra hindrar. Hoppas på att det inte är något allvarligt.

Missade höstpremiären förra veckan. Kompenserade för detta idag. Var där tidigt men fick ändå vänta på att få våra pizzor, men vilka pizzor sen! Väl värda att väntas på. Den absolut godaste pizzan jag någonsin ätit var i Australien i somras, minns inte vad orten hette, men i den klassen har ingen annan pizza jag ätit varit, inte ens sådan man gör själv. Trappans kommer på en god andraplacering med mumsig botten, massa pålägg och toppad med tsatziki och rucola. Jammi!

Annat jag lyckats med idag; ladda ner film för första gången på mer än ett år. Pulp Fiction, för till skillnad mot resten av den västerländska civilisationen har jag inte sett den. Än.

Friday, I'm in love som The Cure sjunger. Vad annars när det faktiskt är fredag?

Finurlar på det som ska bli dagens inlägg. Har blivit lite beroende av att uppdatera varje dag, kanske för att det finns så mycket i livet att förundras och fundera över.

Det finns ett talesätt som säger att man lär sig något nytt varje dag. Idag har jag tagit mina första trevande steg i html:ens värld. Det gick bra. Jag lever fortfarande. Och det var faktiskt riktigt roligt, precis som jag misstänkt att jag skulle tycka att det var. Det var ju sånt här jag ville programmera då jag läste programmering på gymnasiet! Inte tråkig och krånglig C++. Antagligen en miss av mig när jag valde kurser. Nästa steg är CSS, kanske ett steg att ta imorgon för nu börjar det bli sent för nya kunskap att hitta vägen in till min hjärna.

Fler funderingar kring det där som kallas känslor, kärlek, attraktion, intresse och förälskelse. Jag behöver ingen, men jag vill ha en. Därav dagens utdrag från låttexten av Hovet som jag refererar till i rubriken.
________

jag vill stanna här, hålla om dig en stund
jag vill stanna här, du är vacker och lugn
vindarna har blåst över människor som älskat och levt sin liv där vi står nu
vindarna ska blåsa igen, jag kan hålla dig varm om du vill
om du vill

Om det finns prinsessor, så måste jag bli en prins.
Fast tvärtom.

- Fruktmüsli och fil
- Höstlöv som fått ligga kvar och som prasslar härligt när man går
- Stor stickad halsduk att gräva ner hakan och gömma sig i
- Helt onödigt att nämna med tanke på föregående inlägg, men Winnerbäcks nya skiva Daugava
- När jag ändå är inne på musik - Oh Laura med till exempel Release Me och The Mess You Left Behind
- Stearinljus i kombination med te
- Boken jag läser
- Strömmenpromenaden (som alltid) med lugnt vatten och lite folk
- Att tillfälligt ha pengar igen
- Få vykort (vilket jag fick häromdan)
- Solnedgången, om det är klart väder
- En liten töntig plyschhund

Glädjetjut i huvudet när jag kommer hem efter en spontan shoppingtur och hittar brev från cdon i postfacket. Den skulle ju inte komma förrän imorgon! Skivan släpps inte förrän då. Det är Winnerbäcks nya, Daugava, jag pratar om.

Inlett det första genomlyssningen och kommen till den fjärde låten kan jag bara säga: ÄNTLIGEN! Som jag saknat honom och hans låtar. Klart jag fortfarande lyssnar på de gamla men det var längesedan han kom med nytt nu. Annorlunda sound mot Söndermarken och de tidigare, mer på samma spår som Vatten under broarna. Han gör båda bra, även om jag gillar bättre när Hovet är med.

Läste i tidningen att han var osäker på om han skulle göra någon mer skiva. Folk kanske inte köper skivor i framtiden och att det är enstaka nedladdningslåtar som gäller. Vore sorgligt för även om jag lyssnar mestadels på datorn i mp3-format så är det något speciellt med en fysisk skiva med fodral och grafiskt uttryck. En identitet och ett sammanhang för låtarna.

Ibland är saker så självklara, bara att det tar lång tid för en att inse dem. Insikten försökte nå mig för några veckor sedan. Det var vändpunkten nummer ett. Så idag gjorde den ett nytt försök, insikten, och jag tror den har lyckats till fullo den här gången. En sak som vållat så mycket vånda är så skön att bli av med, det känns som en tyngd som tyngt ner och som nu försvunnit och gjort hela kroppen mycket lättare. Självklart handlar det om kärlek, men mer än så säger jag inte. Istället för att blicka bakåt och älta det som varit ser jag framåt mot nya upptäckter. En liten revolution för en grubblare som mig.

Vem är du som väntar bakom hörnet?

Hemhemma fredag till lördag för hårklippning och potatisupptagning. Klippningen räddningen för håret och potatisupptagningen räddningen för plånboken. Visserligen csn på tisdag men utan jobb hade det blivit knäckebröd och vatten tills dess. Typ.

Verkar ha dragit på mig världshistoriens segaste förkylning. Gått runt i snart en veckas tid och känt något lura men fortfarande inte insjuknat ordentligt. Lika bra att få det överstökat med om det ändå ska hålla på liksom.

Passade på att gräva lite i skrivbordslådorna när jag var hemma. Kalldusch tillbaka till tonårstiden. Högstadietiden. Var det så jag kände? Så jag mådde? En jobbig tid som jag inte kan minnas att den var så jobbig. Man får nog distans med tiden och tack och lov utvecklas man.

Dessutom råkade jag stöta ihop med en gammal klasskamrat från gymnasiet på stationen när jag skulle ta tåget. Träffat på varandra några gånger sedan vi tog studenten och hann med en kort pratstund innan både han och jag var tvugna att rusa. Det är en blandad känsla att stöta ihop med folk från förr. Vissa tycker jag fortfarande om och önskar kanske att jag kunde träffa oftare, andra har jag faktiskt lärt känna bättre efter vi slutade skolan medan det finns dem som jag är glad så länge jag slipper se.

Antagligen är anledningen till att jag är så dålig på att hålla kontakt med folk att de påminner mig om någon jag var förr, någon som jag inte är längre och inte vill känna mig som igen. För man faller så lätt in i gamla mönster och beter sig precis likadant som då. Och vad är egentligen meningen med att hålla kvar relationer när man inte mår helt bra av dem?

Grävde i gamla arkiv och fastnade för en dikt jag skrev för många år sedan. Eller skrev och skrev, den kom in i huvudet när jag stod i duschen. Memorerade den så att jag skulle minnas orden när jag var färdigduschad och sen var det bara fram med papper och penna direkt. Början känns inte klockren, men jag märkte att betydelsen förlorades lite om man tog bort den, så den får stå med. Håll till godo.

Många människor kan inte skilja på
vad som ser vackert ut
och vad som verkligen
är vackert

de säger att du är ful
men det är inte sant
för allt du rör vid blir till solsken
och du har rört vid mig

du säger att du är ful
men då har du inte sett
vad som speglas i dina ögon
när du ler mot mig

Jag vill ha dig här på riktigt i natt och suga liv ur din halspulsåder.

Allt oftare i mina drömmar men aldrig i verkligheten. Lite frustrerande för jag drömmer väldigt verkliga drömmar. Så verkliga att jag ibland kan tro att de faktiskt är på riktigt. Inser nu att detta låter som att jag drömmer snuskigt var och varannan natt. Så är inte fallet. Men du finns i dem, drömmarna.

Sover gott. Drömmer hyfsat bra. Vaknar till en solig morgon, gårdagkvällens regn är borta. Det är däremot inte huvudvärken som slog till från ingenstans igår eftermiddag. Ont i huvudet och ont i käken. Kombinerat med en näsa som känns lite funkig verkar inte förkylningen vara långt borta. Typiskt! Inte nu när jag ska fara hem i helgen, klippa håret och kanske jobba och sen tillbaka på söndag för kick-off med styrelsen. Hoppas att det inte utvecklar sig till något mer. Inte tid att vara sjuk.

Egentligen passar inte bloggens format riktigt för att visa vanliga foton. Det blir liksom väldigt fyrkantigt, men tyvärr går det inte att beskära bilden nedan heller för då försvinner antingen solstrålarna eller det härliga trädet nere i högerkant. Ville ju ha med båda två, det var därför jag tog bilden i morse. Inte lika svårt att gå upp när man möts av en sådan här vy det första man gör när man öppnat ögonen.


Hösten är helt enkelt en härlig tid, så länge vädret är som denna morgon. När löven bytt färg och ännu sitter kvar på träden bjuder naturen på riktig färgprakt. Som ett stort avskedsfyrverkeri innan vintern gör sitt intåg.

Samordnade så att vi som är podkoordinatorer för projektgrupperna fick till vårt redaktionsmöte idag. Ingen roll jag brukar ta, men eftersom ingen annan tog tag i det gjorde jag en insats i söndags och fick efter många massmejl fram och tillbaka samt en del sms:ande ihop gruppen idag. Det som var svårast var att enas om en tid då alla kunde, men som tur löste det sig och vi fick mötet avklarat. Lite stolt såhär i efterhand. En ny erfarenhet.

Klart idag att det blir traditionsenligt julfirande med kusiner hemhemma. Brukar fira tillsammans vartannat år och i år är "kusinår". Föräldrarna tycks dock inte fattat att "vi ungdomar" fortfarande förutsätter att traditionen följs, utan måste varje gång fråga om vi verkligen ska fira ihop det året med. Tror att föräldrar tänker lite för långt ibland.

Det kan bli ganska fel när man tror att man läst ett matrecept ordentligt men inte kollar en extra gång. En och en halv matsked istället för en och en halv tesked socker i tomatsåsen blev ingen höjdare. Även om jag hellre går på känsla när det gäller just tomatsås så kanske jag borde tänkt till en kort sekund den här gången så hade jag inte behövt spola ut hälften.

Reparerade senare skadan med att göra kolasås av den sista halvdecilitern grädden som stått och glott på mig i kylskåpet efter tårtbaket härom veckan. Vad gör man med grädde liksom? Vad har man det till? Kolasåsen blev i alla fall sådär härligt seg och kolaig som kolasås ska bli. Nästan lite för seg, så den nästan gick att tugga.

Fruktansvärt seg på att få något gjort idag. Var visserligen på PPG-möte imorse och tur var väl det för frågan är om jag kommit upp innan lunch annars. Hem för lunch (och den misslyckade såsen) och sedan lite tjorv med mejlande fram och tillbaka. Meningen var att sitta med reflektionsuppgiften som ska vara klar imorgon, vore skönt att få den avklarad, men annat tycks hela tiden komma, ehm, ivägen. Uppgiften påbörjad nu, men innan någon reflektion skrivs ihop lockar en promenad och efterföljande mastodontkopp te mer. Ut i gråmulenheten för att sedan njuta desto mer av myset inne.

Ibland när man kommer hem till nytt folk känner man hur det luktar annorlunda hos dem. Att de har en egen doft som sätter prägel på hemmet (på gott och ont). När jag kom hem idag kände jag själv att det var en doft i lägenheten som jag inte brukar känna medan jag vistas här. Är det den doften som andra känner när de kommer hit? Är det så jag luktar?

Jag har tänkt på det här med dofter. Hur någon annan luktar spelar verkligen så stor roll. Ta rökare til exempel. Inte så kul att hamna bredvid, bakom eller framför på en föreläsning. Svettlukt ska vi inte tala om, det kan man ju bli äcklad av bara man luktar själv och då tror jag ändå att man har ganska hög toleranströskel när det handlar just om en själv.

Sen finns det ju trevliga dofter också. Tvättmedel brukar vara en av dem, kanske för att det förknippas med rena kläder och rena kläder är ju alltid angenämnt. Nybakat är en annan underbar doft, fast det är i och för sig sällan en person går runt och luktar nybakat.

Vissa personer verkar lukta gott bara av sig själva (och nu menar jag personer av motsatta könet för jag brukar inte smyga upp och sniffa på mina vänner, det är oftast det motsatta könet man kommer så pass nära att man faktiskt känner deras doft). Men sådana dofter, som inte styrs av yttre faktorer som rökning eller svett, vart kommer de ifrån och vad är det som gör att man tycker att vissa luktar gott och andra inte?

Läste i tidningen om en man som hjälpt sin hustru att dö efter att hon misslyckats med att ta sitt liv. Hon var 87 år och både fysiskt och psykiskt sjuk. Hade lidit av depression länge, kroppen var slut och hon hade kommit till insikten att hon inte ville leva längre. Hon var klar med sitt liv, men ingen lyssnade på hennes önskan. Så hon försökte ta sitt liv, men misslyckades och hittades av sin man. I artikeln säger han att det hade varit ett svek mot hustrun att i det läget ringa ambulans så han hjälpte hennes istället att fullborda självmordet.
De var ett sånt där par som träffats unga och tidigt bestämt sig för att leva tillsammans. Lyckliga ända fram på ålderns höst. Ett sådant där par som man avundas och som man önskar att man själv är en del av när och om man blir lika gammal som dem.
Artikeln fick mig att gråta. Stilla tårar för deras kärlek och för att hon hade fått dö på ett så ovärdigt sätt när hon själv visste vad hon ville. Hon ville inte mögla bort på en institution. Alla människor har rätt till sitt liv, borde man inte ha rätt till sin egen död på samma sätt? Visst finns det många tveksamma fall och jag kan inte säga att jag generellt förespråkar aktiv dödshjälp, men jag kan samtidigt inte se att det skulle vara fel i ett fall som detta. Han dödade henne inte, det hade sjukdom redan gjort, han hjälpte henne och han gjorde det av kärlek.

Att man inte lär sig. De dagar man går ut halvsunkig och ofräsch är det så gott som säkert att man träffar på någon som man inte vill träffa när man är sunkig. Någon som man hellre gör sitt bästa intryck på och jag tror inte att ens sunksida är det bästa intrycket. Det slår liksom aldrig fel. Kanske är det så man ska göra när man vill råka på någon viss speciell. Klä sig så slobbigt som möjligt. Upp till dem ifall de tycker om en som man är eller inte, det är ju trots allt så man vill bli omtyckt.

Under min tid i Luleå lärde jag mig att vända pannkakor i luften. Förfinade konsten så att jag i princip aldrig behövde använda stekspade. Vet inte hur det kom sig men konsten föll i glömska när jag inte längre lagade så mycket mat hemma hos mig och definitivt när jag flyttat till Göteborg. Ett helt år här i Norrköping har förflutit utan att jag tänkt tanken på att ta upp den igen men så igår slog det mig att jag i alla fall skulle försöka.
Första försöket gick halvbra och då menar jag faktiskt halvbra. Halva pannkakan vändes och lade sig ovanpå den andra halvan, som en vikt omelett. Nästa försök däremot, då lyckades jag få till knycken och efter två pannkakor till kan jag bara konstatera att färdigheten aldrig försvunnit, bara legat i ide under några år.

Varför skriver jag om detta då, alla kan väl lära sig vända pannkakor i luften? Jo, det antar jag att de kan, men hittills har jag aldrig sett någon annan göra det eller pratat om att de kan göra det, även om jag är säker på att det finns de som kan. Kan själv tycka att det är en lite nördig färdighet, men jag skäms inte för det. Jag är nördig och jag står för det :-)

Skulle koppla i-poden till datorn och stack på måfå ner handen i skrivbordslådan där jag förvarar sladdar, mobilladdare, kamera och liknande tingestar. Resultatet blev en härva av två sladdar som inte har något med i-poden att göra, eftersom sladdar inte tycks kunna ligga ihoprullade och fina som man lämnade dem utan alltid lyckas trassla ihop sig. Grävde lite till och hittade sladden som man kan koppla i-poden till datorn med. För naturligtvis finns det inte bara en utan två sladdar till i-poden. En till datorn och en om man bara vill ladda via vanligt vägguttag. Naturligtvis är de förvillande lika, förutom att den till vägguttaget också ansluts till en adapter.
Likadant med kameran; en sladd för att ansluta till dator och en sladd till laddaren. Som tur är är de inte alls lika, men likväl två olika sladdar. En sladd till mobilladdaren. En sladd för att ansluta MacBooken till eluttag. En nätverkssladd. You get the picture. Kan man inte bara ha en eller möjligtvis två sorters sladdar?! Att hålla reda på dem och dessutom hitta rätt skulle kunna vara ett halvtidsjobb.

När jag nu fått klaga lite över detta kan jag fortsätta med trevligare saker. Hösten är tiden då naturen går i vila och mycket dör. Likväl gillar jag den. Ljuset och färgerna blir så vackra på hösten. Promenad runt Strömmen igårkväll i rosaorange solnedgång. Vattnet alldeles lugnt, i princip ensam och fantastiskt ljusspel. Så vackert att det gjorde ont i bröstet. Inte bara som man säger, det gjorde ont på riktigt. Det är sådana stunder jag inser och påminns om hur mycket jag verkligen tycker om världen och livet.

Det är sällan jag gapskrattar åt saker som jag läser eller ser men wulffmorgenthalers stripar är en av dem då jag faktiskt kan krevera i en liten hög, i alla fall bildligt talat. www.wullfmorgenthaler.com för mer sjuk humor.

Kyla inifrån och ut. Frost på känslorna. Tomhet där hjärtat brukade sitta. Ingen idé att ens försöka när det gör ont redan innan det börjat.

Jävla helvetes kreativa ångest!

Den gamla leken man roade sig med som liten - att dra kronbladen från en tusensköna och räkna sig fram till om den man var intresserad av älskade eller inte älskade en. Frågan känns löjligt nog relevant till och från även nu. Inte så att jag ger mig ut på gräsmattorna och letar tusenskönor men frågan i sig. Hur veta att man verkligen är intresserad av någon? Hur veta om denna någon är intresserad tillbaka? Hur veta utan att egentligen ta reda på för om man tog reda på skulle det kunna bli farligt? Känslomässigt.

Skulle vilja ha garantier. Garantier för hjärtat. En försäkring som lovade att hjärtat inte skulle ta skada, men sådana finns ju inte. När det handlar om känslor finns det bara risker, inga garantier.

Tittar ut genom fönstret och inser att hösten är här på riktigt, inte bara sådär lite på prov. Löven har börjat gulna och kyligheten i luften försvinner inte. Den finns där även om det råkar bli uppåt 18 grader någon eftermiddag. Väntar för att få slå till på riktigt och koppla sitt grepp kring de närmsta månaderna. Höstkyla kan vara mysigt men sen kommer ju den bitande vinterkylan som får en att frysa ändå in till benen. Hu. Inte än!

Att något så litet kan spela så stor roll. Trodde jag var på väg över till den säkra sidan, men nejdå. Känslorna finns fortfarande där.

So sick of this feeling
but it never stops, never stops
I'm still waiting
And I'm stuck with this feeling
will it ever stop, ever stop?
You see, I'm still shaking
And I'm fighting this feeling

Vakna första gången vid sex av otäck dröm, inse att det är på tok för tidigt och somna om till tio. Paja tidsplanen totalt eftersom fröken borde ägna sig åt inlämningsuppgift med deadline tisdag och som hon inte ens börjat på och hela eftermiddagen och kvällen går bort till styrelseaktiviteter. Förresten ganska förvirrad i vakningsögonblicket. Är det skoldag? Har jag försovit mig? Ska jag vara någonstans om säg tio minuter? Skönt att inse det är helg men likväl med pajad tidsplan. Hinna ner till stan för inhandling av alkoholhaltig dryck prioriteras antagligen före den där inlämningsuppgiften.

Sittning på Palace av alla ställen ikväll eftersom the stairs blivit "dubbelbokat". Känns som andra änden av stan när man är van att ha högst tio minuter till typ allt.

Myspys med några av de fina flickorna igår. Tårtan lika god som sist och snack om det mesta. Friendsbevarande insatser kan man kalla det om man är lagd åt ordvitsar vilket jag bara är ibland, typiskt på lördagsmorgnar fortfarande lite sömnig i skallen. Dusch för att vakna till och börja dagen. Nu!

Kalasmottagning i Cloetta Center igår. Först lite mässa med tillhörande godis och gratisprylar. Om man nu tvunget ska gå på mässa så är det väl ändå för gratisprylarna? De hembakade kanelbullarna som Linköpings kommun bjöd på var nog det bästa.

Skulle själv sitta vid GDK:s bord den sista en och en halv timmen. Långsammare har nog tiden aldrig gått. Fick sålt en hel del märken men egentligen är det ju bara de som redan går som är intresserade. Kändes ganska onödigt att vi var där överhuvudtaget, men nu var det bestämt så.

Skynda iväg till närliggande kebebställe för att klämma en hamburgare, men tyvärr hade ju alla andra tänkt samma sak så det var köööööö. Kom bara tjugo minuter sent till scenshowen där Anna-Lena Brundin underhåll. Hon är rolig, men har sett henne en gång innan och tyvärr måste jag väl konstatera att hon återanvänder en del av sina skämt i flera år. Förståeligt för ingen kan väl köra en ny show varje kväll och det innebär nog att man bara ska se en underhållare en gång och sedan låta det gå ett antal år innan man funderar på att se dem igen.

Efter att diverse körer, dansgrupper och storband och annat fått visa upp sig blev det en liten paus innan kvällens huvudattraktion The Sounds klev på scen. Har knappt lyssnat på dem innan, annat än hitarna de haft på radion. Inget favoritband men helt okej. Gårdagens konsert var deras sista i Sverige med senaste skivan och de gjorde ett riktigt bra jobb. Kvällens bästa stund var när Maja sjöng Night After Night. Stämningen i luften gick att ta på och om det inte lät så töntigt skulle jag kalla den magisk.

Efter konserten (som var trevligt nog var längre än förväntat) blev folk precis som förra året utfösta i foajén där det bjöds på dansgolv eller barhäng. Det är bara att konstatera - Kalasmottagningen är inte årets fest. Det funkar inte att ha mässa, konsert med stort svensk band och disco på samma kväll. Ambitionen kanske är god men man vill för mycket på samma gång. Folk väljer en eller två av aktiviteterna, struntar i resten och resultatet blir en halvlam stämning. Åkte hem med första bussen vid tolv. De som stannar till tre måste vara de som struntar i mässan och alternativt även scenshowen, men hur kul kan det kännas att festa när hälften inte är i partymode och man tvingas stå i en kylig foajé med kass musik? Nej, det finns bättre fester.

Däremot har jag blivit inspirerad att göra efterforskningar med Limewire idag för Maja och C:o kunde verkligen leverera. Kanske har de fått ett nytt fan.

Experimenterade med kameran och försökte ta bilder i icke-dagsljus. Gick sådär. Hann inte ta bilden jag egentligen ville ta (annan vinkel) eftersom jag samtidigt fixade mat. Vissa saker går att göra samtidigt. Att koka te och att fota är inte två av dem. Lite trist att färgerna här på bloggen inte blir lika bra som i Photoshop dock, men orka trixa med.

baby since that very day
you haven't crossed my mind
like a thousand times per day
only lika a ninehundred and ninetynine

Det är svårt att glömma och strunta i, men jag gör mitt bästa. För det leder ingen vart och jag behöver gå vidare för att inte bli knäpp.

Finns det förresten något vackrare än en klar stjärnhimmel över en mörk omgivning? Jag tvivlar.

Det är något med hösten som får en att längta efter tedrickarstunder, sparkande i gulnande lövhögar och ihopkurande i den där stora mjuka halsduken som man tagit på sig som skydd mot de kyliga vindarna. Särskilt tedrickandet bör inte göras i ensamhet. Det bör göras i en soffa med halvmörker utanför och stearinljusmörker innanför och någon att mysa med. Hösten får mig att längta efter förälskelse och romantik. Mina vårkänslor är felprogrammerade. De kommer ett halvår senare än alla andras och så har det varit så länge jag kan minnas.

Våren är visserligen pånyttfödelsens tid med alla blommor och blad som slår ut igen efter vintervilan och kanske logiskt sätt även tiden för nya förälskelser, men för mig fungerar det tvärtom. Mina vårkänslor på hösten kanske är en motreaktion mot att allting dör. För hur skulle man stå ut med rusket och de kala trädgrenarna om man inte hade något som höll ens humör uppe? Något att tänka på och längta efter. Något som var gräddnougatpralinen i ens Alladinask.

Enda kruxet är att än så länge är rollen som ackompanjerande tedrickare och mysobjekt ledig och hur mysigt det än kan vara att tända ett ljus och dricka lite te för sig själv är det inte samma sak som när man är två.

Nu har jag gått och klurat i flera dagar på nästa inlägg. Problemet är att när jag väl sätter mig för att skriva kommer jag bara ihåg en eller högst två av de saker jag tänkt ta upp så nu får det helt enkelt bli som det blir, annars blir det väl aldrig något inlägg överhuvudtaget och det vore ju lite synd. Puh, vilken lång mening det blev där.

Iakttagelser den senaste veckan:
Rengjorda spisplattor är sämre än smutsiga. Jodå. Städade spisplattorna eftersom de varit ovanligt sega den senaste tiden och jag fick en känsla av att det möjligtvis kunde ha något att göra med deras inte helt naturliga orangebruna färg. När jag så skulle använda plattan för att koka gröt slog jordfelsbrytaren ifrån och all elektrisk utrustning i lägenheten dog på en gång. Enligt hyresvärden ska det vara så och att jordfelsbrytaren slår ifrån kan bero på fukt på plattan. Grejen var att det gått cirka tre timmar mellan att jag rengjorde den och skulle använda den.

PBL är ingenting för mig. Jag behöver struktur och tydliga uppgifter för att lära mig saker, inte flumma runt och själv chansa på vad det är jag borde lära mig. När man dessutom blir mer förvirrad efter att ha frågat läraren/handledaren om något känns det minst sagt ganska hopplöst.

Termin 3 på en utbildning tycks alltid vara den tyngsta. Man har passerat det första året då kraven ännu inte blivit så stora och det mesta är nytt och spännande. Samtidigt är det långt till det sista året (för nu pratar jag om treåriga utbildningar) då man kan se slutet och det nästan rullar på alltför snabbt. Nu är det väl i och för sig så att jag, om jag fick välja, skulle fortsätta plugga livet ut, men det är ju inte realistiskt. Sommaren övergår i höst och man vet att regnrusket i oktober och november obönhörligt väntar på en. Det är långt till nästa vår helt enkelt (för att än en gång sno ett citat från Winnerbäck).

Det var egentligen bara den första av de där iakttagelserna som jag tänkt ut i förväg, resten som jag tänkt på kommer jag helt enkelt inte ihåg. Kanske kommer de fram en annan gång, kanske inte. För att fortsätta på temat Winnerbäck-citat:

Som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv

Jo, det är så det känns ibland och om någon vet hur man ändrar på det så tala gärna om det för mig. Nu, För jag börjar bli lite hes.